– Jag tänkte aldrig att det skulle bli så mycket skönlitteratur, för jag skulle forska. Dikterna har kanske ändå kommit att dominera bilden av mig.

Det säger Lars Huldén, som fyller 90 på Runebergsdagen. Han definierar sig i första hand sig som forskare, med fyra specialiteter: ortnamn, dialekter, Bellman och Runeberg.

Allt började med dialekter. På femtiotalet åkte Huldén omkring med Olav Ahlbäck, professor i nordisk filologi, och spelade in talspråk med magnetofon.

– Vi hade två stora väskor som vägde tjugo kilo styck. Vi började i norra Österbotten. Jag intervjuade och han skötte tekniken.

Vännerna, bland dem Inga-Britt Wik och Jörn Donner, såg till att Huldén också fann poesin. Han debuterade med samlingen Dräpa Näcken 1958. Det skulle bli närmare 40 diktsamlingar.

– Först på sextiotalet funderade jag på vad som är viktigast. Är det att beskriva min tid i dikter eller att lösa gåtor i ortnamn eller hos Bellman och Runeberg?

Huldén fann inget svar, så han fortsatte också dikta.

Sista manuella konkordansen

Som professor vid Helsingfors universitet ville Huldén lösa gåtor, som i skalden Carl Michael Bellmans produktion. Huldén gav ut en kommenterad upplaga av Fredmans epistlar på 1960-talet.

– Den fick en förfärlig kritik, främst av (litteraturforskaren) Nils Afzelius, men också andra slog in på samma linje. Jag tänkte att jag väl får lämna Bellman då, men det har visat sig att jag hade rätt fler gånger än jag hade fel.

Ett av Huldéns stora forskarverk är kanske det mest okända: konkordansen över Johan Ludvig Runebergs lyrik, en lista över alla ord som uppträder i nationalskaldens författarskap.

– Jag gjorde antagligen den sista manuella konkordansen i hela världen. Sedan kom datorerna.

Det andra storverket är boken Finlandssvenska bebyggelsenamn. Huldén arbetade med den i femton år och hann pensioneras under den tiden.

– Nu önskar jag att någon skulle göra en likadan bok om hemmansnamnen i Svenskfinland. De är kanske 15 000.

”Fell uut vingan gobb”

Dikter och dialekter flöt senare in i varandra, då Huldén experimenterade med hur man ska återge dialekters ljudsystem.

– Har du någon skillnad i ”får” och ”får”? Det med ett lite mer slutet ”å” syftar på djuret, det andra på en plogfåra.

Hur ska sådant återges i en dikt? Knepigt var det också med dikten på dialekt om svanarna i Munsala.

– Jag förstod nästan vad de sade: ”Fell uut vingan gobb å föli me åås ot nårr.” Det var nära att jag gjorde det, men jag hade inga vingar.

Huldéns egna vingar bär inte som förr. Med cancer i kroppen kommer begränsningar. I höstas kunde Huldén inte åka till Korsholm för uruppförandet av kyrkospelet Jeriko, som han skrev texten till.

– Allt beror lite på dagsformen. Jag har fått ge återbud till en hel del trevligheter.

Forskningen fortsätter, likväl. Färdig för tryck finns uppsatsen om stadsdelen Tölös namn, för tidskriften Namn och bygd. Det har också blivit en hel del om Bellman. Nyligen sände Huldén en helt ny teori om Fredmans epistel 35 till svenska Bellmansällskapets tidskrift.

Så kommer Huldén på ordet som beskriver honom bäst.

– Ett lapptäcke kommer väl närmast. Som jag breder över mig, när jag går till drömmarnas land.