Ett hem där ett hjärta slår

Vad är ett hem? Vad är skillnaden mellan ett hus och ett hem? Vad händer med själva huset, då man själv flyttar ut, och det upphör att vara ens hem? Har hus egna själar? Är de mer än sina fysiska beståndsdelar?

Frågorna som uppstår när man betraktar Eva Tordera Nuños fotografiutställning i Galleri Zebra är många. Utställningen är en väl sammanhållen helhet som består av ett tiotal verk, och den utgår från titeln Om platser, minnen och hem.

Till en början har fotografen valt att återvända till alla hus hon tidigare bott i, och fotograferat dem rakt uppifrån och ner utan speciella kompositioner eller bildvinklar. Den bildyta som då uppstått, har hon sedan genom en mer konstnärlig process låtit täcka med färger och olika transparenta fält. På det här sättet har det uppstått en form av fragmentariska och mångbottnade bilder som på olika sätt representerar de känslor, sinnestämningar och olika verkligheter som husen representerat.

Strikt och mjukt

Det som gör bilderna speciella är att fotografen dessutom spjälkt upp varje enskilt verk i kvadrater som monterats några millimeter ifrån varandra i ett strikt mönster som består av 8 X 13 bilder. Varje verk består således av över hundra små kvadratiska fotografier som tillsammans formar det man uppfattar som en enda stor bild.

Det här skapar dynamik, och det uppstår ett spännande motsatsförhållande mellan stramhet och rörlighet. Det är som om tillvaron på samma gång skulle upplösas i enskilda fragment, samtidigt som tillvaron hålls ihop av just det tomma mellanrummet.

Ibland finns här även vaga antydningar till människor som kanske befolkat husen, men då behöver man gå riktigt nära för att kunna urskilja dem. Det ska man även göra. Först då inser man att det här inte handlar om en utställning på tio bilder, utan snarare sammanlagt över tusen. Om man då tänker sig uttrycket att en bild säger mer än tusen ord, kan man vagt förstå hur mycket utställningen de facto rymmer för den som ger sig tid att studera helheten närmare.

Liv och död

Den som är bekant med byggnader i Ekenäs centrum kommer säkert att fastna vid en bild av det gamla vattentornet som även inrymmer bostäder. Här har det förvandlats till en katedralliknande byggnad, med en färskala som för tankarna till den spanska arkitekten Antoni Gaudís verk.

Hemmen eller husen, det varierar, förmedlar spirande livsglädje, men även mer dova känslor där en tydlig övergivenhet slår emot betraktaren. Vissa hus avslöjar mera om sitt inre liv, medan andra håller det som hänt mera fördolt.

I några av husen finns ett tydligt pulsslag av liv, ett hjärta som slår och de är lätta att benämna hem. Andra förblir hus. Det är svårt att sätta fingret på varför, så också i det verkliga livet. "Att bebo utrymmen med en önskan om att de skulle förvandlas till ett hem är inte ett enkelt projekt" skriver fotografen själv.

Man kan lugnt hålla med Eva Tordera Nuños när hon säger att hem inte är en plats vi upptar, utan snarare en känsla som påverkas av atmosfären kring det. Samtidigt kan man här se en växelverkan mellan oss själva och den fysiska platsen som vi kallar hem. Det är en hisnande tanke, som leder vidare till livets innersta kärna. Vad är liv egentligen? Kan ett hus leva? Av fotografens bilder att döma är det ingen omöjlighet. Och det leder genast till följande tanke. Om det kan leva, borde det väl i rimlighetens namn även kunna dö? Vilka mekanismer styr dess öde? Frågorna får inga svar, men väcks till liv på den här utställningen.