Konstrecension: Woodman var ingen vän älva

Det är svårt att få distans och hitta en kyligt reflekterande ingång till den amerikanska fotografen Francesca Woodmans arbete. Hennes död har en tendens att ställa sig i vägen för hennes liv, som den brukar för den kategori av ikoner som vi gärna klassificerar som ”unga döda”.  Woodman var inte äldre än 22 år när hon i sviterna av en depression kastade sig ut genom ett fönster från ett loft på Manhattan 1981.

Det har naturligtvis färgat eftervärldens läsning av hennes produktion – runt 800 bilder tillkomna under samma turbulenta tid som Cindy Sherman och andra gav fotografiet en ny kraft som konstnärligt medium.

Woodman tillhörde inte någon rörelse, men precis som sina omstörtande generationskamrater använde hon ofta sig själv och sin kropp i bilder som bestämmer det mänskliga varandet som en performativ akt och jaget som en följd av strukturella förväntningar. Där Sherman i Untitled Film Stills, konsthistoriens kanske mest betydelsefulla självporträtt, iklädde sig schablonartade roller och förväntningar från det populärkulturella kretsloppet klädde Woodman av sig och gick i klinch med konsthistoriens patriarkala blick ur ett mer historiskt perspektiv.

Slående intimitet
Det är kanske inte ens meningsfullt att försöka separera Woodman från hennes tidiga död. Åtskilliga unga fotografer har det senaste seklet inspirerats av Man Ray, surrealism och banbrytande fotografiska berättare som Robert Frank. Endast ett fåtal har så tidigt förmått ta inspiration och samtidigt addera något som ställer dem jämsmed föregångaren.

Att vandra genom Om att vara en ängel, uppdelad på några smala rum, är en nästan besvärande, jag värjer mig från ordet, sakral upplevelse.

Merparten av bilderna är i ett litet format och betraktaren måste ställa sig mycket nära. Intimiteten är slående. Liksom kontrasten till inslagen av riktigt stora format, som Woodman också experimenterade med. Ett prov på några av de få färgfotografier konstnären producerade avviker kvalitativt, och visar en lite större osäkerhet. I övrigt är Woodman nästan alltid bergsäker på sin utsaga.

Det går att välja många höjdpunkter. I serien Space kretsar en eller flera kroppar runt museimontrar i ett slags koreograferat slagsmål om rätten att presentera och presenteras (på ett sätt som, parentetiskt, får mig att tänka på de överenskomna fighterna mellan de två kvinnliga huvudpersonerna i Miranda Julys roman The first bad man).

I en titellös bild tagen i Rom hänger en kropp i klänning i en dörrpost med ansiktet dolt bakom armen som en introvert kristusgestalt. I den emblematiska From space står en kropp mot en vägg, delvis dold av en tapet, som om hon var på väg att träda in i en annan dimension. Motivet, som skulle kunna kallas det självständiga avtäckandet, är förstås en direkt motpol mot det dikterande avtäckande konsthistorien har skänkt gestalter med ett kvinnligt genus, och återkommer också i de korta videoverk som ingår i utställningen.

Subjektets berättande makt
Det finns en dubbelhet i Woodmans eftermäle, som de senaste tre decennierna har kanoniserats och numera betraktas som ett av de mer väsentliga bidragen i den postmoderna explosion som skapade den samtida fotokonsten.

De feministiska tolkningarna av hennes verk har dominerat, men hon lyfts ändå ofta fram som en naken, vän och lite sorglig älva på ett irriterande och förminskande sätt. Woodmans produktion präglas i själva verket av en estetisk stringens, ett medvetande om den tradition hon arbetar i och – trots ett ungdomligt rest långfinger som alltid är närvarande – en mogenhet som många äldre konstnärer aldrig når.

Med det ovanstående i tankarna är det med viss oro jag konstaterar att Moderna museet i sin lovvärda satsning på Woodman valt att ge utställningen en titel som är hämtad från fotografens kanske mest kända bildserie On being an Angel, som inte har så mycket av den lilla förskjutning som annars nästan alltid är närvarande hos Woodman. En förskjutning som på ett tacksamt sätt manifesterar att det hon gör med objektifieringen av sin egen kropp är att också äga subjektets berättande makt.

Men det är en obefogad oro. Anna Tellgren, utställningens kurator, har valt att frångå en, med tanke på de få produktionsåren, frestande kronologi och presenterar i stället Woodmans arbete utifrån små tematiska block vilket förstärker konstnärens tendens att på detaljnivå störa förväntningarna på en traditionell nakenstudie, något Tellgren också skriver om i katalogen.

Underhållande tillägg
För att ytterligare ge kropp åt Woodman presenterar Moderna museet dessutom ett appendix som består av en direkt anknytande utställning som utgående från museets samlingar visar amerikanskt och svenskt fotografi som föregått och var samtida med Woodman. Ett underhållande men inte helt nödvändigt tillägg.

Ett lite roligare alternativ hade varit att fokusera enbart på fotografens samtid för att illustrera hennes väg från perifer till central, men också det hade varit något av en överkurs. Woodman står sig utmärkt på egen hand.