Skivrecension: Scenisk Sibelius à la Segerstam

BIS har, som bekant, spelat in varje bevarad not som Sibelius skrev. Det går med andra ord inte att komma med något nytt, vilket förstås inte betyder att man inte skulle kunna göra saker och ting på nya sätt.

Och det är just vad Naxos gör, när man under perioden juni–november ger ut en helhet på sex skivor bestående av skådespelsmusiken i originalversioner samt smärre fristående orkesterverk (det vill säga inte tondikter eller symfonier).

En av vår tids centrala Sibeliusinterpreter, Leif Segerstam, har inte spelat in den här repertoaren och att anlita honom och Åbofilharmonikerna var på många sätt självklart. Inte minst som Segerstam och Osmo Vänskä, som är huvudansvarig för BIS-versionerna, till sitt temperament ligger så långt ifrån var­andra som tänkas kan.

Vänskä är intensiv på ett spontant medryckande sätt medan Segerstams intensitet, som inte nödvändigtvis är av lägre temperatur, förefaller mer eftertänksam. Han är långsammare än Vänskä i så gott som alla verk, men de makliga tempona känns inte sällan mera som frukten av en gedigen analys än som ett självändamål.

Attraktiva miniatyrer

Segerstam är framför allt en mästare på att kreera stämning och atmosfär och om man stundtals – som i sorgmarschen In memoriam, Kung Kristian II-musiken samt det superexpressiva partituret till Mikael Lybecks Ödlan – kan tycka att han suger onödigt mycket på karamellen vänder han det klart till sin fördel i till exempel två av Sibelius attraktivaste miniatyrer: Musik zu einer Szene samt den snudd på surrealistiska bröllopsmarschen ur Adolf Pauls Die Sprache der Vögel.

Lyssnare med intresse för hur tre av Sibelius finaste teaterpartitur, Pelléas och Mélisande, Belsazars gästabud samt Svanevit, ursprungligen designats har här ypperliga originaltolkningar att tillgå. I den förstnämnda är differensen mellan scen- och svitversionen obetydlig; i den följande och, inte minst, den sistnämnda nog så betydande.

I samtliga fall fångar Segerstam och hans sensitivt och engagerat spelande musiker just det rätta tonfallet. Det gäller även i personliga favoriter som den brett upplagda Jokamiesmusiken, de i Wien 1891 skrivna Uvertyr E-dur och Scène de Ballet, som på ett häpnadsväckande sätt förebådar Kullervo, samt de stämningsmättade melodramerna Ett ensamt skidspår och Grevinnans konterfej – smakfullt reciterade av Riko Eklundh.

Pia Pajalas och Waltteri Torikkas svenska uttal lämnar en hel del övrigt att önska, även om Torikkas tolkning av Paavalis sång ur Kuolema samt de två sångerna ur Trettondagsafton – ack, att Sibban inte skrev fler nummer – är emotionellt övertygande. Mikaela Palmu står för känsliga läsningar av Cantique och Devotion, Åbofilharmonikerna musicerar mestadels på toppen av sin förmåga och ljudbilden är njutbar, även om Naxos inte förmår matcha BIS’ unika värme och rymd.

Obegripligt bortfall

Några smärre missar i editeringen och redigeringen kan man leva med – så är bland annat det första bleckackordet i första skivans allra första stycke, den festliga a-molluvertyren, mer än lovligt svajigt och stundom är det knepigt att para ihop indexnumren med rätt stycke – medan repertoarupplägget är svårare att svälja.

Det finns rejält med överloppstid på varje skiva och stycken som Cassazione, Pan och Echo, Canzonetta & Valse romantique – som 1911 införlivades med Kuolemamusiken – C-dur-romansen för stråkar (som faktiskt uruppfördes i Åbo) samt de lättsamma sena sviterna Mignonne, Champêtre och Caractéristique kunde gott och väl ha tagits med.

Skivsviten avslutas om en månad med den utsökta balettmusiken Scaramouche, vilket betyder att Sibelius ambitiösaste skådespelsmusik, till Shakespeares Stormen, obegripligt nog faller bort. Sarastes och, framför allt, Vänskäs inspelningar av originalpartituret är omistliga, men något säger mig att Segerstam hade haft ett och annat av vikt att tillägga.