Blodsbröder med vältrimmad ensemble

Under en relativt kort repetitionstid har regissören Ville Sandqvist, som i sammanhanget är ny för regionen, lyckats forsla sina medarbetare framåt mot en välgjord och balanserad uppsättning av musikalen Blodsbröder.

Det vittnar inte enbart om ett gott regiöga, utan även om pedagogisk skicklighet eftersom största delen av skådespelarna är unga amatörer. Som extra barlast finns de redan närmare tiotusentals föreställningar som visats världen över efter uruppförandet i Liverpool för tre decennier sedan, bland dem många långkörare av världsklass.

Fint radarpar

På Tryckeriteatern ses en vältrimmad ensemble som utstrålar trygghet och fokus, med många för publiken obekanta, men unga skickliga skådespelare.

Berättelsen om de två tvillingpojkarna Mickey (Martin Paul) och Eddie (Maximilian Björkstam) som skiljs åt vid födseln, och senare i livet blir bästa vänner ovetande om sitt släktskap, rör vid många universella känslosträngar. Här synliggörs också fattigdomens förbannelse och upprörande klasskillnader som inte känns särskilt förlegade.

"Tvillingarna" är ett fynd, och vardera ges i olika akter möjlighet att blomma upp i sina karaktärer. Den biologiska modern (Annika Gustafsson) och adoptivmamman (Patricia Korenius) utstrålar kanske mer komisk beskäftighet än känslosam moderlighet. Deras sammandrabbningar är tidvis onödigt intensiva. Den förstnämnda bär ändå som helhet sin betydande rollinsats med balanserad behärskning.

Helheten förstärks av berättarröster som löper som en röd tråd och ger helheten stadga. Samtidigt bidrar de med intensiv dramatik när deras närvaro förstärks i flera effektfulla musikala framträdanden. "Huvudrösten" tillhör Dan Idman som i samarbete med en sjungande och fysisk trio får agera en form av skuggbilder och ödesröster (Mirjam Ekelund, Jenny Eliasson, Kajsa Edström).

Här finns en klar framåtdrivande rörelse som för den hjärtskärande berättelsen framåt, även om man tidvis skulle önska en större förtätning som skulle förkorta speltiden. I nuläget är pjäsen en god bit över två timmar lång.

På scenen syns även Julia Hellen i en träffsäker fysisk tolkning av den utagerade storasystern Sammy. Ett skådespelarnamn värt att hålla i minnet för framtida produktioner. Den bekanta lokala skådisen Tommy Haakana som Mr Lyons (adoptivpappan) smälter också väl in i sin roll.

Proffsig inramning

Den visuella inramningen är genomgående ett bärande element och ett resultat av ett grundligt teamarbete. Kulisserna är få och enkla. I stället har man nyttjat ny videoteknik i form av väggprojiceringar som vidgar scenutrymmet och ger helheten en nydanande framtoning. För stunden glömmer man att man faktiskt befinner sig på en liten teater i Karis.

Bakom produktionen står Västnyländska Ungdomsringen som bör ges en eloge för att man inte heller den här gången prutat på kvaliteten, utan villigt erbjuder amatörer och unga en möjlighet att utveckla sin scenförmåga utifrån en professionell inramning.

Till den hör scentekniken, visuella effekter och även ett skickligt band som under ledning av kapellmästaren Teddy Granroth, hjälper till att lyfta uppsättningen till en produktion som gör den till mer än en slentrianmässigt utförd amatör- eller ungdomsteater.