På sista tåget från kejsardömet

På kvällen den fjärde juni 1917 dök fyra finlandssvenska teknologer upp på bangården i Helsingfors och åkte i förväg till S:t Petersburg, dåvarande Petrograd.

De åkte in i ett kejsardöme i upplösning, och när de kom tillbaka skulle historien redan ha vänt blad.

Gruppen av unga studerande var assistenter på en geologisk expedition ända till Urjanchai, eller Tuva som det numera heter, ett område norr om Mongoliet. Expeditionen leddes av de kända geologerna Johannes Sederholm, Helge Backlund och Hans Hausen, Thord Brenner och den norska geologen Steinar Foslie, flera studerande från "Poly" eller Tekniska högskolan samt Kenneth Wrede från Åbo Akademi.

I själva verket var det ett affärsprojekt.

Första världskriget gjorde ekonomin oförutsägbar och allt överskottskapital kunde smälta bort av inflation. Ett av alla otaliga samtida försök att placera krigsprofiter från handeln var det nygrundade bolaget A.B. Mineralkompaniet, som skulle kartlägga möjligheterna att göra inmutningar i Sibirien. Att där fanns guld var känt, och metaller, mineraler och kol hade länge gäckat upptäcktsresenärer.
Men om någon var ute i elfte timmen var det denna expedition, skulle de få erfara.
 

Transsibiriska järnvägen var bekväm och resan förlöpte lugnt då expeditionen bjudit konduktören en sedel för att hålla kupén privat. Att Fazers choklad hade blivit uppäten redan före den ryska gränsen var bara ett litet bakslag. Ett större skedde i Krasnojarsk, där gruppen på tretton personer skulle byta till ångbåt söderut, upp längs Jenisejfloden.

Tio av dem hann inte stiga på båten förrän soldater med bajonetter förde dem till stadens soldatråd.

"Luften var full med tobaksrök och diskussionens vågor gick höga om vad som borde göras med oss ... anledningen till bråket tycks ha varit, att 21 österrikiska krigsfångar just hade rymt från ett fångläger i närheten, och att man nu hade fått i sitt huvud att vi var dessa österrikare. Lindén hade, oförsiktigt nog, klätt sig i vår fältuniform när han kom ombord, och då han dessutom inte förstod ryska, verkade saken genast misstänklig."

Det skriver Håkan Kranck, som var bara 18 år under expeditionen. Han blev senare professor i petrologi i Montreal, Kanada, och gav ut en bok om expeditionen 1979.

Det slutade bra trots fadäsen. Efter ihärdiga samtal och kontroll av bagaget steg allihopa ombord på flodbåten till Minusinsk.

Eric Lindén, 19, var en social prick som utöver sina arbetsuppgifter som assistent bidrog med att musicera och sjunga. Han var en god jägare som under resan försåg alla med fågel och vilt, utöver de medhavda havregrynen och den lokala mat som bjöds.

De yngre männen i expeditionen njöt av att lägga världen för sina fötter och Lindén skrev småningom hem att han tyckte lite synd om alla som var kvar i "det lilla Europa". Den 13 juni skrev han ett kort hem att han just passerat den geografiska gränsen mellan världsdelarna och åkt över Ural.

Gulnade kort och brev viks försiktigt ut på bordet. Carl-Johan Lindén, pensionerad jordbrukare från Sjundeå och ordförande för Sjundby traditionsförening, har länge känt till dem, även om hans far talade väldigt lite om expeditionen.

– Pappa berättade just ingenting, de hade tystnadsplikt från Mineralkompaniets sida. Men han berättade om att de höll på att bli skjutna i Krasnojarsk, säger Lindén.

Drömmen om att ta reda på mera materialiserades 2013, efter att Lindén pensionerat sig. Som genom ett under hade dagböcker från expeditionen klarat flyttlassen under Porkalaparentesen. Lindén fick hjälp och sällskap av bland annat svärsonen Tom Lemström, som talar ryska. Dottern Ingrid Svanfeldt spårade upp forskaren Victoria Peemot, som är tuvan och forskare vid Helsingfors universitet. Sommaren 2013 kunde sällskapet resa i expeditionens fotspår.

För nästan hundra år sedan krävdes det tåg, båt och hästrygg för att ta sig ända fram till Urjanchai, i dag delrepubliken Tuva. Men trots den långa resan var stämningen internationell 1917. På båten fanns mongoler och kinesiska handelsmän, och längs den transsibiriska järnvägen bodde också finländare som var involverade i gruvdrift eller handel, bland annat i staden Asbest.

Ett tusental kilometer norrut rinner Jenisejfloden ut i Ishavet vid den punkt där finländaren Adolf Erik Nordenskjöld hållit till innan han som förste i världen genomseglade hela Nordostpassagen 1879. Också Nordenskjöld hade grävt mineraler med sin far i Ural.

Finländska spår hittades också i Krasnojarsk:

"Hotell Eremitage, där vi tog in, visade sig vara ganska snyggt. Det ägdes av en herr Stude, som var nära släkt med Stude i Helsingfors, som i min ungdom ägde den förnämsta tobaksaffären i staden", skriver Håkan Kranck i sin bok.

Från Minusinsk fortsatte färden till häst mot stäpplandet, med ett halvt dussin hästforor dragna av två hästar var. Eric Lindén är överväldigad av det vackra landskapet, och beskriver i sina brev cederskogar och brusande bäckar mellan bergen. Nära bergskedjan Sajanerna, som markerade gränsen mot Tuva, slog man läger i en grann solnedgång och lyssnade på sånger från det närliggande ryska nybyggarlägret.

Den 16 juli var expeditionen framme i Belotsarsk, som numera heter Kyzyl.

Utforskningarna kantades av en del besvär. Inte av tuvanerna, som var nyfikna och vänliga, men nog krångel med lokala myndigheter. En rysk geolog såg inte med blida ögon på konkurrens från Finland, storfurstendöme eller inte, och hade enligt Krancks skildring dragit i sina trådar. Följaktligen fick expeditionen sällskap av två kosacker som skulle hålla ett öga på dem.

Det dröjde ändå inte länge förrän kosackerna trivdes med det muntra sällskapet, och då Torsten Hasselström, som fungerade som sällskapets medicinman, botade den ena kosackens tandvärk med ett fältingrepp och drog ut tanden, var hostiliteterna som bortblåsta.

Jämfört med Finland vid samma tidpunkt var livskvaliteten inte helt pjåkig. Postgången var långsam men fungerande: En postryttare red fram på omkring en vecka men bar breven ända till lägret. Till och med dagstidningar levererades – som HBL!

"Kära mamma! Bjelosarsk den 19.7 1917", skriver Eric Lindén.

"...Det kan jag bara säga att en så härlig och vacker resa har jag aldrig varit med om! Hela tiden omväxlande trakter ... Andra dagen, dvs igår inbjöd stadens förnämniteter oss på teatern här. Det blev ett sånt fruktansvärt åskväder och regn att vi inte kunde gå dit men jag hoppas att inbjudan förnyas. I dag hava vi just fått tidningar, Dagens press och Hufvudstadsbladet. Jag tänker att det är första gången dessa har varit i denna ort.

Imorgon tänker jag att vi rida härifrån. Vi bege oss  först uppför Lilla Jenisej som i infödingarnas språk heter Kha-kem eller Hua Chem."

Två klumpar, ungefär stora som hönsägg, är vad Carl-Johan Lindén kan visa upp som bevis på att fynd gjordes: det är två obehandlade ametister, men expeditionen intresserade sig mer för guldvaskning, marmor, kol, platina och iridium.

– Det gjordes tjugoåtta inmutningar, berättar Lindén.

Någon lång framtid av ljusa affärer blev det ändå inte. Revolutionen stod runt hörnet. Mineralkompaniets verksamhet fortsatte bara in på 1920-talet.

Men en annan skatt har nått dagsljuset. Expeditionen tog omkring tusen fotografier av landskapen, av buddhistiska och tuvanska tempel, jurtorna, kläderna och vardagslivet. Några hundra av dem har återfunnits vid Åbo Akademis arkiv. Expeditionen kartlade också terrängen och gjorde geologiska kartor av Tuva som inte tidigare funnits.

– På 1930-talet brändes buddhisttemplen ner och blev förstörda, säger Victoria Peemot, forskare i tuvansk kultur vid Helsingfors universitet och själv från Tuva.

Efter att ha tagit del av fotografierna har Peemot kunnat lokalisera platserna där hennes folk besökt tempel hundra år tidigare. På ett ställe hittade hon ännu gropen efter en husgrund.

– Det var fint att få se bilder på hästkulturen och de äkta tuvanska hästarna. Rasen blandades ut under sovjettiden men de hästar som syns på bilderna är den traditionella rasen, berättar Peemot. Också kläderna och alla detaljer har fångat hennes intresse. I området, där det bor några hundra tusen människor, går det dessutom att spåra upp ättlingar till de tuvaner som syns på bilderna, säger Peemot som besöker sin hemregion varje sommar.

Hemresan mot Krasnojarsk och järnvägsförbindelsen inleddes den första oktober 1917.

Nu gick flodfärden medströms och det skulle ske med en stockflotte. Med sig hade man hundratals kilo stenprover, tre hästar och ombord på flotten 25 man.

Floden är ingen liten kraft. I dagsläget är den städslad för vattenkraft, vilket säger något om vilken strömhastighet som bar flotten då de nådde den stora forsen.

Tillbaka i Krasnojarsk gällde det att få utresetillstånd. Det blev en veckas väntan i ett land i upplösning. Georgij Lvov, som lett Ryssland under regeringens sista suckar efter störtandet av tsaren, byttes ut mot Alexandr Kerenskij. Men bolsjevikrevolutionen jäste.

Det hindrade inte resenärerna från att vilja fira, trots en sträng förbudslag under kriget. Hotellvärden i Krasnojarsk blev tillfrågad om det fanns något under disken. Småningom dök det upp en man i polisuniform, till församlingens skräck. Men han öppnade sin uniform för att avslöja innerfickor fulla av blänkande buteljer.

Den 6 november var expeditionen redan i Viborg på väg hem. Följande dag tog bolsjevikerna över makten.

– Vi hittade faktiskt en hel del platser där min far hade varit, berättar Carl-Johan Lindén om sin resa 2013.

Landskapen, stäpperna och lövskogarna kunde kännas igen från fotografierna, men den här gången rörde sig resesällskapet med bil på de gamla häststigarna.

Bland annat hittade Carl-Johan Lindén samma sjö av smältvatten där fadern och de övriga resenärerna badat 1917, och det var ett skönt dopp.