Blödande hjärta inbäddat i språkligt fluff

Mathias Rosenlund: Svallgränden 5

PROSA

Schildts & Söderströms 2015

Mänsklig mognad är inte entydigt en god egenskap hos en författare. När fransmannen Edouard Louis skrev sin rörande och mångbottnade självbiografiska uppväxtskildring Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (på svenska 2015) var han 20, och säkert övertygad om att total skoningslöshet mot mamma, pappa, syskon och samhälle var av nöden för att analysera och gestalta den materiella och emotionella misär som var hans barndom. Resultatet blev litterärt lysande, och vad det kostade i relationer lär det älskliga barngeniet komma underfund med så småningom.
En 34-årig tvåbarnsförälder resonerar inte nödvändigtvis på samma sätt (om hen inte heter Knausgård, och också där fanns den fredade zonen ”Mamma”).

Mathias Rosenlunds första bok Kopparbergsvägen 20 (2013) skakade om finlandssvenska litterära konventioner genom att modigt exponera fattigdomen som ett vanligt predikament också i vår språkgrupp. Den var en oförfärad prekariatskildring där författaren satte mycket av sin personlighet på spel.

Men kom uppföljaren för snabbt? Modig är det sista jag skulle ­kalla den här boken, tänker jag när jag segar mig igenom de första 96 sidorna i Svallgränden 5. Det är försiktigt kringtassande runt riktigt svåra saker, hummande och omtagningar av banaliteter.

Översnäll
Varför blev lille Mathias en översnäll pojke som polerade sin gloria genom att hjälpa mamma bättre än någondera brodern? Vad är det han försöker berätta? Hur många sidor ska jag orka med den här typen som antyder att han innerst inne är en dostojevskijaktig källarmänniska men aldrig vågar berätta hur? (Runka i tvättstugan när man är liten duger inte!) Passivaggressivt hymlande kring det faktum att det egna vuxenlivet inte blir som han drömt om, på grund av initiala klassmässiga svårigheter, en familjemedlems svåra depression, barnskrik och studier som går i stå, än en gång fattigdom.

Varför kan han inte släppa den där snällheten och bokstavera lite tydligare kring det naturliga ressentiment som andras initiala fördelar och på dem följande framgångar ger upphov till? Kring frustrationen att ensam få ta hand om ett barn när partnern insjuknar?

Det blir mycket av valhänt och ställvis banal introspektion. Författaren är helt enkelt för hänsynsfull för att rakt ut våga beskriva någon annan på ett sätt som skulle innebära riktig textlig närkamp – med föräldrarna, med studiekamraten som är ”lång, mörk och en aning kylig till sitt sätt” och kritiserar hans text, med hustrun som bara ligger i sängen ”med tung kropp”, med kolikbarnet eller med Gud.

Jag hade också bra gärna velat veta hur det kändes att ge ut den där första boken, att bli både uppburen och kritiserad, uppmärksammad men inte frälst från fattigdomen. Ämnet tangeras, men inte mer än så.

Jag vet att jag är orimlig, jag förstår riskerna med uppgörelselitteratur, jag förstår att jag nu intar en amoraliskt läsarhedonistisk ståndpunkt här. Jag vill bara ha bra text, text att chockeras och beröras av, text att slåss med. Inte detta gudsnådeliga jamsande.

Men så händer det
Men nu kommer vi till saken: till slut får jag ändå lite av det jag vill ha. Efter en transportsträcka som nästan knäcker mig kommer berättaren in på relationen till sin namngivna lillebror Christian. Och då tillåter han sig plötsligt att gå tillräckligt nära, det blir intressant, skakande och sorgligt: ”En tung, berusad och långsam kropp som rör sig i en tyst lägenhet. (...) Lägenheten är ofta full av Christians sjukdom. Den slår emot mig när jag stiger in för att hälsa på.”

I den ömsint sakliga och närgångna beskrivningen av en brors psykiska ohälsa, missbruk och självskadebeteende lyckas Rosenlund säga något mycket ovanligt och oumbärligt om syskonskap.
Utomlitterärt kan man fundera på varför det är just här som spärrarna tycks släppa och den envetna präktigheten försvinner. En explicit överenskommelse, eller en blind tilltro till att sanningen uttalad här inte kan skada, vad vet jag. Jag tackar och tar emot.

Till exempel bekännelsen att den duktiga och dugliga jagpersonen  ibland gärna super tillsammans med sin missbrukande bror. Eller beskrivningarna av hur de båda bröderna på var sitt håll ibland föreställer sig varandras död, en tanke som för båda på ett oändligt invecklat vis blandar fasa och lättnad, sorg, raseri, skuld och kärlek. Det känns fult, vackert och sant.

Så Svallgränden 5 är inte en onödig bok, den har ett blödande hjärta fastän inbäddat i språkligt fluff. Den kan skrivas om och om igen, så för mig kan Rosenlund gärna fortsätta med en adressvit i Henrik Tikkanens efterföljd, med omtagningar av samma teman tills de sitter rätt. Jag kommer att läsa.