Hon lever i två färgvärldar

Mary Kuusisto kallar sitt hus för Kråkslottet. Andra brukar kalla platsen för Djungelgurkornas berg.

Det smått suspekta huset med sina arkitektoniska vinklar är byggt med återvinningsmaterial, och står på ett berg mitt i skogen ungefär tjugo kilometer utanför Ekenäs i riktning mot Nitlax.

Det är i det här blå huset som författaren, diktaren, konstnären, mat- och trädgårdsentusiasten lever, arbetar, skapar och bor.

– Egentligen gör jag bara en sak, säger Mary Kuusisto. Det är inte så stor skillnad mellan att måla en tavla eller att komponera en maträtt. Allt börjar med en inre bild.

Två färgers rum

Mary Kuusisto blickar ut över sin relativt nybyggda ateljé som finns på andra våningen bredvid ett väl tilltaget rum som är hennes skrivarrum. Lyxigt, medger hon. Under den tiden av året som trädgården ligger i vinterdvala är det här hon vistas. Det blir många dikter och många bilder.

Ateljén och tavlorna går i en sammanhållen färgskala i olika nyanser av lila och blått. Den senare är en färg som Mary Kuusisto redan som barn kände en särskild dragningskraft till. I sina luftiga målningar undersöker hon tomhet och avstånd, och här inne finns inte en enda tillstymmelse till blomma eller gröna växter. Rummet står i bjärt kontrast till det stora glasrummet på nedre plan som praktiskt taget svämmar över av växter som inte hör till den finländska floran.

Djungelgurkor, citronträd, eukalyptus, bananträd, papaya, gurkmeja, lagerblad, och så en liten fjäril som ännu inte lagt märke till att hösten redan kommit. Doften är angenäm och annorlunda. Utanför doftar det av höst och förruttnelse.

– Den värsta perioden på hela året är den tid då andra går omkring och säger att det är så vackert ute med alla höstfärger. Löven är ju döda trots de vackra färgerna. När man lever med växter så nära intill, så är det här trots allt en slags död. Jag har höstskräck, säger Mary Kuusisto.

När den första snön faller kommer äntligen räddningen. Det blir rent och löftesrikt. Någonting nytt är i antågande.

– Jag kan ta fram mina fröpåsar på juldagen och bara njuta. Det är där, mitt i vintern som de allra vackraste växterna blir till. Man tror att man ska kunna odla så att det till och med överträffar reklambilderna. Det är det som bär oss genom vintern. Tron bär oss.

För Mary Kuusisto handlar allting om fantasi. Även matlagningen som är hennes stora intresse, går ut på att skapa inre bilder som i förlängningen kan få ett konkret och estetiskt uttryck.

– Vi människor är lättlurade. Så som det ser ut så tror vi att det kommer att smaka. Serverar man en grå sörja blir ingen glad.

Mary Kuusisto påpekar betydelsen av att tala om mat med skönhet i rösten.

– "Smörkokt purjolök". Min mammas faster uttalade orden med sådan röst och sådant tonfall att det vattnades i munnen på mig redan innan maten kom på bordet.

Inga giftiga krukväxter

Djungelgurkornas berg är omgivet av en höstlig atmosfär, men inne i huset frodas det för fullt.

Mary Kuusisto har dukat fram en färggrann sallad som hon dekorerat med små gula blommor av kryddtagetes som frosten ännu inte hunnit ta död på.

I stekpannan puttrar en smaklig guldgul sås, tillredd på trombonpumpa och sedan kryddad med färsk och egenhändigt odlad gurkmeja.

– Det är en rot som går bra att odla inomhus precis som en vanlig krukväxt, säger Mary Kuusisto.

De kryddiga rötterna trängs i en vanlig plasthink i glasrummet. På matbordet ligger den pinfärska Lilla Vinterodlingsboken som är en härligt inspirerande och personligt skriven odlingsbok för den som kanske vill pröva på en lite annorlunda väg när det gäller mathushållning och odling. Under arbete är redan följande bok i samma genre och stil.

– Det går faktiskt att odla också under den kalla årstiden. Man kan till exempel odla cikoriasallad (endiv) i ett ämbar i en mörk skrubb ända fram till jul, säger Mary Kuusisto.

Hon undrar varför de flesta människor nöjer sig med att ha giftiga krukväxter, när det finns så många ätbara alternativ. Sedan barndomen har Mary Kuusisto haft ett medfött behov av att försöka övervinna de naturliga omständigheterna och odla växter som egentligen inte ska växa här.

– Vi tror ofta att utländska växter är svåra att odla i Finland, men växter är otroligt anpassningsbara. Många av dem jag odlar är en form av ursprungsväxter. De är till och med lättare att odla än tomat och gurka som för övrigt inte alls är särdeles lättodlade.

Mary Kuusisto förundras över den smalspåriga väg som finländarna gått in för när det gäller grönsaksodling. Gurka, sallad och tomat. Det stannar ofta vid dessa "inhemska grönsaker", även om också de i tiderna kommit från andra länder.

Vänner i Kina

Matbordet är fyllt med pumpaliknande grönsaker i märkliga formationer. De är tänkta att användas som dekorationer under det stundande Bokkalaset som hålls i Ekenäs i november. Alla är ätbara. Bland dem finns en märklig grönsak som liknar en skruv. Den är ilsket grön och nästan en meter lång.

– Ormgurkan är den häftigaste växten jag har. Den växer flera centimeter varje dag och är ihålig inuti. Den går att skära i skivor och steka. Jag fick mina första frön av en kinesisk väninna.

En stor del av de växter som finns i Mary Kuusistos vård har tillkommit just på det sättet. Vänner eller hon själv har rest och hämtat hem annorlunda grönsaker och frön som hon sedan sått med varierande framgång. Gurkmejan hittade hon i form av en färsk rot på Stockmanns delikatessavdelning. Väl hemma rotade den sig.

En annan gång köpte Mary Kuusisto hem ett knippe bladgrönsaker från en asiatisk affär som efter lite omvårdnad också började utveckla rötter. Namnet på växten, ödleblad, upptäckte hon först långt senare.

Ibland får Mary Kuusisto besök av sin väninnas kinesiska vänner som brukar bli smått exalterade när de hittar växter i Marys trädgård som de känner igen som "sina egna".

– Genom dem har jag kunnat få nya odlingstips och råd om tillredningssätt.

Mirakelträdet

I salladen dyker det plötsligt upp ett dekorativt grönlila blad som kallas för purpurspenat eller kolesterolplanta, eftersom det sägs kunna sänka kolesterolhalten i blodet.

En liten gul pärla rullar runt på tallriken. Den påminner om en miniatyrtomat och är söt i smaken. Trädtomat kallas den.

I sin nya bok skriver Mary Kuusisto om många andra livsbejakande och hälsosamma växter hon odlar. Bland dem det snabbväxande Mirakelträdet som sägs vara en utväg ur hungersnöden, och som nu igen börjat odlas på olika håll i världen. Bladen smakar svamp och nötter, och är fullspäckade med mineraler, aminosyror och vitaminer. Fröna sägs kunna rena vatten och binda bakterier. Också rötterna går att använda. I Kråkslottet står mirakelplantorna nära spisen under en lampa som ger dem välbehövligt ljus.

I det höga vardagsrummet som är öppet till nock breder ett träd ut sig. Det står planterat i en kruka som nu börjar vara för liten. Det ser ut som en vanlig gran.

– Det är en rumsgran som tidvis varit rätt vanligt förekommande i hus med stora salar, säger Mary Kuusisto.

När julen kommer ska den dekoreras, men inte så mycket eftersom det i hemmet alltjämt finns en julmättnad efter de intensiva år man hade handelsträdgård och blomsteraffär i Orimattila. När andra kastar ut sina rotlösa granar, står det här exemplar alltjämt kvar och samsas om utrymmet med andra palmer och ätbara grönväxter.

– Man behöver inte ta livet av en gran varje år, säger Mary Kuusisto.