En stinkande roman med lyskraft
Blir Maskrosgudens barn höstens och till och med årets bok? Det kan mycket väl hända. Skildringen av arbetarklassfamiljen i 1970-talets Borgå övertygar.
Det är svårt att tänka sig att det bland höstens ännu icke publicerade bokskörd skulle gömma sig en text som bidrar med en sådan smittande och entusiasmerande läsglädje som Sabine Forsblom förmedlar i Maskrosgudens barn.
Samtidigt finns här en ocensurerad allvarlig underton som på ett obehagligt aktuellt sätt tränger sig in nu ett halvt sekel senare. Det är språkmotsättningar, klasskillnader, fattigdom, nationalistisk stelhet, nyetablerade ghetton för arbetarklassen (läs kanske dagens kommande flyktingförläggningar) och inte minst en rädsla och misstänksamhet mot allt det som är annorlunda.
Autenticitet
Sabine Forsbloms skildring av arbetarklassen i östnyländska Borgå på 1970-talet är en fristående fortsättning på hennes tio år gamla debutroman Maskrosguden.
Borgå? Det kunde likaväl vara till exempel Hangö, Pojo eller Dalsbruk, eller varför inte en lämplig ort i Sverige under samma tidsperiod.
Trots de platsspecifika anknytningspunkterna och det genomgående dialektala ordbruket, finns här en fascinerande allmängiltighet i själva jargongen som författaren lyckas gestalta på ett så övertygande och exakt sätt, att man ibland tvingas lägga bort boken för att dra efter andan. Dofterna, lukterna blir så gastkramande påträngande. Skillnaderna mellan dem som bor i Hollywood och Tattarmossen, finnar och finlandssvenskar.
Förträngda barndomsminnen tränger sig upp ur myllan där just maskrosorna växer. De som längtar efter ett Guldland som till exempel kan var det ljusa spirande Sverige där allt är möjligt. Ett ouppnåeligt sago- eller Barbieland var som helst, i stället för det lilla samhället där utanförskap, "suputer" och "polibisin" rumlar runt.
Fattiga och rika
Karaktärerna är delvis desamma som i debutboken, och berättarjaget Bettina är en farsans dotter som nu håller på att blomma ut till kvinna. Boken är en gripande, festlig, sorglig och ställvis kakka-stinkande och fullständigt skrupelfri uppvisning av livet i ett efterkrigstida land.
Persongalleriet är brett och berättarrösten rör sig vigt in och ut, gör bjärta avvikelser och perspektivbyten. Lånar med hejdlös berättariver sin röst och gestalt till farsan och morsan. Eller så kryper "hon som kallas för Betinka" in under skinnet på skinntorra Kåmunist-Saimi som har fel i gallan och ilskna varbölder. Eller Kakka-Kalle som sköter om stadens renhållning och därmed stigmatiseras för all framtid. Så finns Kimmen, Franken och tant Frommen som sköter om kiosken där "fempenniskarameller" ligger i sina egna askar. Älskade mofa som fastnat i sina traumatiserade redogörelser av andra världskrigets fasor. Famos och fafas älskade lande, en sann oas med mjuka varma famnar i kontrast till de hårda tillgjorda kalasfamnarna som finns på annat håll.
Betinka har i ödets lotteri tilldelats en tillvaro i en lite tilltufsad familj som lever i bjärt kontrast till stadens överklassfamiljer. Det utkristalliserar sig extra tydligt då huvudpersonen blir bästa vän med stadsarkitektens dotter Susanna.
Vad har du gjort på sportlovet? Vi har varit till Schweiz!
Men vänskapsband förmår överbrygga det som pengar och prestige likaväl kan hindra, och det känns i sammanhanget trösterikt att veta.
Hjälpis och skola
Sjuttiotalets skola är ingen oas att fly till när vardagslivet utanför blir olidligt. Även skolan präglas av en övertydlig auktoritetstro med lärare som pimsar elever och elever som mobbar lärare tills "Fjune" hamnar in på "laddning".
Det här är en skola som saknar allt vad antimobbningsplaner heter, och gestaltningen ger en god inblick i hur mycket som faktiskt förändrats till det bättre, trots mantrat att dagens ungdomar är värre än någonsin och skolan är i kris.
I skolan finns också Hjälpis med alla vatuhuvun? (Läs hellre specialundervisning för barn med särskilda behov). Som läsare vänder man skamset bort blicken när minnesbilderna blir för utpekande och penetrerande.
I en obehagligt berörande skildring av "harmynta" Lolan anger författaren inledningsvis tonen för hela boken, som trots sin komiskt raljerande, uppsluppna och teatraliskt överdrivna ton, i grunden ändå beskriver människans utsatthet och litenhet i en värld som styrs av andra överhuvuden. Det är en maktfullkomlighet som förnedrar och förminskar, oavsett om den heter Patron Franzén, fattigdom, alkoholmissbruk eller Sovjet. Men inte Kekkonen. Finlands oemotsagda gunstling som hindrar ryssens angrepp på det lilla försvarslösa landet som alltid ("satans dåbär") förlorar mot ryssn i ishockey,
Oändligt mycket
Man kan bara beundra författarens ofattbara förmåga till konkret exakthet och överdådig detaljrikedom, inte minst när det gäller miljöbeskrivningar av en tidsepok som man har svårt att i efterhand kunna tro att faktiskt existerat annat än mellan två bokpärmar.
Sinitarra, tubak, kilju och Pled. Lärarens Sovjetentusiasm som får ett bjärt slut efter en insiktsgivande klassresa till Viborg. Den Forsblomska listan har däremot inget slut. Ställvis är det som om den sprudlande berättarrösten nästan far i väg med författaren på bekostnad av dramaturgin. Allt som hörde sjuttiotalet till måste kanske inte räknas upp, för att sedan kunna kruxas av från listan. Less kan ibland vara more. Men inte i den här boken, och samtidigt är det just det som övertygar. Man kan inte värja sig mot sanningen. Det finns för många bevismaterial. En sanning om vår nutidshistoria som ingen kan göra anspråk på att äga eftersom den är unik för var och en, men som efter genomläsning av boken är lätt att enas kring. Just så där var det! Nej hoho!