Ensam flicka med eldigt hår

Min första upplevelse av Pippi är inte litterär utan snarare visuell. Jag var tre år gammal och vi skrev 1972 när Pippi Långstrump på de sju haven visades i en gammaldags biosalong vid Finlands yttersta udde.

Av själva biobesöket minns jag ingenting annat än att det var mörkt, och att jag högljutt deklarerade att lamporna borde tändas ”för annars ser man ingenting”.

Trots mörkret i salongen, hade det som utspelade sig på filmduken och senare i böckernas värld, ändå förmågan att nagla sig fast på näthinnan. Till mina föräldrars förskräckelse hängde deras barn i kökslampan redan några dagar senare.

Nej, Pippi hade ingen gynnsam inverkan på barn som levde på den sidan av Östersjön där fri uppfostran ännu var ett relativ okänt begrepp, och i den mån man hade kunskap, förfäktade man ivrigt dess existens.

Aj, aj, aj. Det var så mycket som var förbjudet på den här tiden, så mycket som kunde bestraffas och så lite som var tillåtet och så mycket man kunde skämmas för.

Hos oss barn som växte upp med godisdag på lördag, förstärktes förstås fascinationen av alla dessa yttre attribut såsom tillgången till obegränsade mängder godis och guldpengar. Det här rödhåriga vildfria svenska barnet lät sig inte fångas av tidens smalspåriga konventioner och medvetna förminskningar.

Slår an en sträng

Eftersom jag gärna vill tro på barnets oförvitliga förmåga att kunna se bakom glassiga fasader, så vågar jag ändå påstå att den beundran vi kände för Pippi fanns där för att den rörde vid något djupare i vårt inre.

Däremot undrar jag om Pippi kommer att kunna utöva samma lockelse på nutidens barn och deras föräldrar? Hur länge kommer sjuttio­åringen att leva? Kan Pippi över huvud taget dö? Och vem och vad är det i sådana fall som kommer att släcka hennes vilda livsandar?

De företeelser som tidigare väckte anstöt kring hennes person kan vi i dag ha fördrag med. Att barn lever ut sin energi, eller tränger sig fram på fina kafferep förskräcker knappast nutidens föräldrar. Barn förväntas inte ens längre vara väldresserade hela tiden och överallt.

Vad betyder denna högt älskade barndomsgestalt då i dag? Kanske har det för mig personligen med stigande ålder att göra. Att det för tillfället är sinnebilden av Pippi som sitter där i sitt kök medan träden avlövas som blir så stark. En ensam liten flicka med huvudet lutat mot sina armar, i skenet från ett ensamt stea­rinljus med fladdrande låga.

Det är när livets realiteter gör sig påminda som hon framträder, när objudna gäster i form av sjukdom och död tränger sig in i tillvaron. När vännerna gått hem för kvällen och den existentiella ensamheten drabbar med full kraft. Då blir kappsäcken med guldpengar plötsligt underordnad allt annat.

Allt det här vet Pippi.

”Hon ser så ensam ut på nåt vis” säger Annika och hennes röst darrar.

Här framträder en annan sida som ofta glöms bort i analysen av den djärva oberäkneliga ungen. Den ”starksköra” flickan som inte är antingen stark eller skör, utan till hundra procent bägge delar. Det ena eller det andra, lite beroende på dagsformen.

Sorgen får gestalt

I modern självhjälpslitteratur finner man en uppsjö av böcker som kretsar kring samma tematik. Jag kommer att tänka på journalisten Maggan Hägglunds lilla krönikebok, om liv, kärlek, kantstötthet och annat mänskligt, där sorgen beskrivs som en bitter blomning.

Bitterheten har till all lycka inte hunnit slå rot i Pippi, men i stället får sorgen sitt uttryck också i hennes gestalt. Kanske den undanträngda varianten som inte sällan göms och kamoufleras bakom en stark yta.

Vad det är hon sitter och drömmer om i sitt ensamma kök? Det kan vi inte veta. Men vi kan ana. Mycket i livet förblir aningar och det är ofta tillräckligt.

Kanske är det saknaden efter en mor som dött, en far som lever, men som ändå på något sätt är frånvarande och inte delar vardagslivets realiteter? Kanske är det en desperat längtan efter att få inordnas i en trygg och konventionell familjekonstellation som lockar?

Ser vi här ett exempel på ett annorlundaskap som inte enbart är bekvämt?

Det skenbara oberoendet har också en baksida. Friheten som kommer när man väljer en annan väg än mainstream har också ett pris. Inte sällan stavas det just ensamhet. Och mot den förslår inte en kappsäck full med guldpengar särskilt långt.

Samtidigt bör man komma ihåg att lika lite som Pippi valt sitt annorlundaskap, går det alltid att välja bort eller välja till.

Pippi med sitt röda hår. När min mormor var ung ansågs det i vissa sammanhang vara en stor synd att färga håret rött. Arma fula barn som föddes sådana av naturen. I dag är det andra attribut som flickor och pojkar skall skämmas för. Pippi tangerar en högaktuell sida av vårt samhälle. Skäms, du som inte orkar, och mantrat: ”alltid vara stark, alltid vara stark”, tränger ut genom Villa Villekullas öppna sommarfönster.

Om inte Pippi förmår?

Men vad händer med den som ständigt går omkring med outtalade krav på att i alla situationer vara den som alltid vill och ville? Att alltid vara den som alltid kliver fram och tar den svages parti.

I dag vet vi svaret. Utbrändheten florerar i vårt samhälle som en skogsbrand mitt i julitorkan.

Vi vet att det röda håret kan fatta eld. Inte ens Pippi är fullt så osårbar och stark som vi skulle önska.

Om inte ens Pippi förmår? Hur i hela fridens namn skall då jag? Den nyanserade bilden av en högt älskad barndomsvän är inte enbart upplyftande. Men just i bilden av det ensamma barnet i sitt skymningskök, skapas trovärdigheten hos denna fiktiva gestalt. Hon blir kött och blod, och förvandlas till något mer än en osårbar flygande Stålman i röd mantelkappa som vi redan har alldeles tillräckligt många av.

Eller är Pippi trots allt bara ett enda stort blödande narcissistiskt sår där självömkan varas?

Nej. Jag tror inte det.

Det är vid återupplevelsen av Pippi vid köksbordet som jag vågar tro att en sommarbris kan tänkas ha förmågan att tränga in också i mitt tysta kök och erbjuda lite svalka i den till synes ensamma existentiella kamp som ingen av oss verkar undkomma. Det är trösterikt att veta att inte ens starka Pippi förskonades från livets realiteter.

”Om hon ville titta hitåt, så skulle vi vinka åt henne”, säger Tommy.

Men Pippi stirrar bara framför sig med drömmande ögon.

”Så släcker hon ljuset.”

Det blir mörkt i salongen. Filmen kan börja.