"Kameran är min pensel"
Fotokonstnären Terhi Paukku har vandrat en lång väg innan hon hittade rätt i sitt skapande. – Jag kände mig länge som en tusenfoting som gick på fyra ben, säger hon.
– Inom mig fanns ett starkt behov att få uttrycka stora känslor. Jag dansade, sjöng, skrev och använde mig även av skådespeleriet, säger Terhi Paukku.
Ändå kände hon att någonting haltade. Ända tills hon för en kort tid sedan fann fotograferingen. Plötsligt var det som om alla bitar föll på plats.
I dag vill hon inte kalla sig fotograf, utan hellre fotokonstnär eftersom hon utgår från själens innersta röst, och låter tekniken vara underordnad viljan att uttrycka sig och gestalta bilder. Eller kanske snarare berättelser som kan uppstå helt spontant mitt i vardagslivet där hennes tre barn just nu är mycket centrala.
Flod av bilder
Vägen som Terhi Paukku har vandrat har varit lång och snårig. När hon var liten flyttade hon från Helsingfors till Degerby med sin familj och började så småningom som det första och enda finskspråkiga barnet i den svenska lågstadieskolan.
– Jag tänkte tidigt i bilder. Kanske var det en följd av att jag inte hade samma verbala språk att tillgå som mina kompisar. Det var också ett personlighetsdrag. Som liten hade jag ibland svårt att sova. Genast som jag stängde ögonen såg jag en massa bilder för min inre syn, säger hon.
Under skoltiden fyllde Terhi Paukku sin tillvaro med att musicera vid Raseborgs musikinstitut. Hon dansade och gjorde egna koreografier, slukade både skönlitteratur och filosofisk-andlig litteratur och skrev.
Efter högstadiet bodde hon ett år i Bryssel med sin familj, och under den tiden kom skrivandet att ta allt mer plats. Under gymnasietiden blev det många konstnärliga ämnen i gymnasiet i Berghäll (Kallion ilmaisutaidon lukio). Där upptäcker hon videofilmandet som medel. Under åren som följde var det rörlig bild och teater som kom att dominera de skapande processerna.
När andra minglade runt på fester, var Terhi Paukku den som hellre satt lite avsides och betraktade sin omgivning och lät små dokumentärer ta form inuti huvudet.
Narrativa bilder
Småningom förde livet henne vidare in på olika utbildningsspår inom såväl bildkonstens som teaterns område.
Terhi Paukku har aldrig eftersträvat att välja ett enda område inom konst och kultur, vilket förorsakat en del huvudbry under resans gång. För henne har uttrycksformen närmast varit egal.
När hon en gång under sina studier blev ombedd av sin lärare att lämna in en berättelse i form av en text, bifogade hon utan att hon knappt märkte det själv, ett antal bilder. När hon sedan gick fram till sin lärare och ställde frågan: är det här en bra berättelse? bemöttes hon med stor förvåning. Läraren hade inte förmågan att uppfatta att det kunde ligga en berättelse gömd i en bild. Hon arbetade enbart utifrån texter.
Fotograferingen har samtidigt lett till en frihet från det traditionella narrativa berättandet.
– När jag fotograferar behöver jag inte berätta bakgrunden till allting. Jag slipper till exempel berätta varifrån den sårade ängeln kommer, säger hon och pekar på en av sina bilder.
Holistisk värld
Insikten om att alla inte utgår från samma holistiska tänkande blev en ny insikt, men samtidigt nästan ett dilemma.
– Hur skall sådana som tänker på det här sättet, överleva i ett kapitalistiskt samhälle där det endast är de delar som genererar pengar som räknas, undrar Terhi Paukku.
Under sina studier inom medie- och kommunikationsvetenskap vid Malmö högskola fick hon en dag möjligheten att låta olika uttryck sammanvävas till en helhet.
– Vilken flow! Jag kände att varje cell i min kropp levde när jag fick integrera alla områden.
I sitt slutarbete i experimentell medieproduktion utgick hon något överraskande från grammatiken och finskans femton kasus.
Där andra kanske såg torr och knastrig språklära, såg Terhi Paukku något helt annat. Den spännande translativändelsen -ksi som uttrycker övergången från ett tillstånd till ett annat, inspirerade henne poetiskt. Resultatet blev slutligen en uppsättning levande tavlor.
Nu förenades plötsligt text, bild, skrivande och skådespeleri. Det var en helande upptäckt. Det kom också själva fotograferingen snart att bli för Terhu Paukku. Det var på grund av tragiska livshändelser som i slutändan födde något gott.
Kreativ och gravid
Allting fick sin början då Terhi Paukkus dotter insjuknade svårt. Under två års tid befann hon sig själv som i en bubbla då allting handlade om att vara en stark och tapper mamma. Att överleva och ingjuta mod i sina småbarn.
När dotterns hälsa återvände uppstod plötsligt en situation då det igen blev tillåtet att låta känslor komma upp till ytan, och den skapande kraften slog till med full styrka. Nu låg kameran närmast till hands.
Processen startar ofta med anteckningsbokens vita sidor, där Terhi Paukku tecknar ner små skisser. Det här sker som en första avlastning. Bilderna som pockar på kan tidvis vara påfrestande starka.
Följande skede kan ta vid under ett besök på en loppmarknad. Där börjar kläder plötsligt "tala". En änglavinge, eller något annat föremål. Därefter sker allting som en tornado som närmast påminner om en förlossning. Som trebarnsmor är det här en liknelse som Terhi Paukku finner beskrivande.
– En kreativ process påminner mycket om en graviditet. Efter att jag fått ur mig en bild, kan jag känna mig alldeles utmattad och tror att jag aldrig kommer att kunna skapa något nytt igen, säger hon.
Själv bästa modellen
När hon ger sig i kast med att iscensätta olika "bildberättelser", får nära och kära ofta fungera som modeller i den skapande process som nu följer.
– Ofta känner jag att jag måste använda mig själv i mina fotografier, säger hon och tuggar på ordet skam.
Här finns en ambivalens.
– Vi lever i den mest narcissistiska tid någonsin och selfie-begreppet frodas. Samtidigt betraktas det som skamligt att gräva i sin egen navel. Det finns något stigmatiserande i att utforska sig själv. Ändå kan varje människa endast uppleva världen genom sin egen kropp. Även min kontakt till Gud går genom den. Det är det ärligaste sättet att utforska världen på, säger Terhi Paukku.
Hon ser gärna tillbaka med värme på tiden i Degerby lågstadium och minns speciellt psalmsångerna som sjöngs under morgonsamlingarna. Terhi Paukku citerar: "kornet har sin vila djupt i frusen jord ..."
Bland annat den strofen har hon låtit ta gestalt i ett färskt fotografi där hennes dotter, nu friskförklarad, finns med som en central gestalt. Här syns också den stora allsmäktiga handen som håller lökarna som först måste läggas i den mörka jorden för att kunna växa.
Terhi Paukku vet vad hon talar om. Hennes historia rymmer precis som löken, många olika skikt.
– Kameran är min pensel, säger hon och smeker ömt med handen över de stora bilderna.