Här är det låg tröskel och högt till tak
Glädje och entusiasm präglar Hangökören South Point Gospel som fyller fem år. Inför lördagens jubileumskonsert vill man igen fylla hela kyrkan.
– Man är extra glad när man kommer från de här körövningarna. I bland är det nästan svårt att somna på kvällarna. Man blir som barnen, säger Mona Kallström.
– Det här är glad musik som stannar i huvudet. Det är roligt när vi är så många med i kören nu, säger Laila Tuominen.
Glädje. Det är det begrepp som hela tiden står i fokus när man närmar sig koristerna i den fem år gamla gospelkören South Point Gospel, som har sin hemvist i Hangö församling. Körövningen beskrivs enstämmigt som veckans höjdpunkt.
– Vi har fått jättepositiv feedback. Människorna ser glada ut när de kommer till våra konserter och ser ännu gladare ut när de går. Vi har inte gjort så mycket väsen av oss, men mer och mer folk verkar strömma till, säger körledaren Roland Näse.
Tillväxten kom
Ännu för fem år sedan fanns det endast en traditionell kyrkokör (Koralkören) med cirka sex till sju medlemmar i Hangö församling. För exakt fem år sedan höll Raseborgs Kyrkosångkrets en gemensam projektkonsert i Hangö kyrka under tematiken "gospel". I konserten medverkade ett sextiotal sångare. Projektet gav mersmak och inom kort fanns det en aktiv grupp som under ledning av församlingens kantor Roland Näse, valde att etablera gospelkören South Point Gospel.
De tidigare medlemmarna i Koralkören fick nu förstärkning av ett antal nya entusiaster och sakta men säkert växte kören till sig. I dag består man av ett trettiotal aktiva sångare som träffas en gång i veckan under uppsluppna och fria förhållanden, utan någon direkt närvaroplikt. Kanske är det just därför man också gärna vill komma till övningarna, funderar en körmedlem.
– Vi har fem tenorer och sju basar. Det är mycket bra och rentav ovanligt i dagens körsammanhang. De flesta körmedlemmar kommer från Hangö och Lappvik, men vi har också fem körmedlemmar från Ekenäs, säger Roland Näse.
Kören som numera har ett sextiotal sånger på sin repertoar ger årligen ett par traditionsenliga konserter som brukar fyllas till sista platsen. Efter så gott som varje konsert är det någon ny medlem som knackar på dörren och önskar få bli medlem.
– Vi har låg tröskel och högt till tak. Alla som vill är välkomna med, men en förutsättning är att man har förmågan att sjunga på engelska, eftersom översättningar till svenska sällan tenderar att bli lyckade inom den här genren, säger Näse.
Kören medverkar även i olika musikmässor vilket gett också mässorna ett särskilt lyft, tycker körmedlemmen Gunnel Helander.
Personlig utveckling
För de enskilda körmedlemmarna har gospelmusiken och körengagemanget bidragit till stor personlig utveckling.
– Man utvecklas som sångare. Det finns något nytt att lära sig varje gång vi träffas, säger Klaus Hansen.
– Vi har verkligen effektiva övningar, säger Mikael Söderblom som förundras över att det "i stackars lilla Hangö" över huvud taget har kunnat uppstå en så livskraftig kör, och dessutom i en kyrka. "En riktig lyckträff".
Mona Kallström som tidigare sjungit i flera andra körer och även medverkar i Visans vänner håller med. Det finns något nytt att lära hela tiden, och även kören har utvecklats under de få år man sjungit tillsammans.
– Vi har blivit en hel och samstämd kör. Det som kännetecknar oss är att alla är lika viktiga trots att vi representerar helt olika människotyper. Publiken som kommer till kyrkan är också annorlunda än den som till exempel kommer till en konsert som ges på en krog. Här finns ett annat lugn och hit kommer människorna faktiskt för att lyssna på musiken som har ett stort djup, säger hon.
Rötter från sjuttiotalet
För Roland Näse som leder sin kör på ett entusiasmerande sätt som helt uppenbart tilltalar körmedlemmarna, är gospelmusiken inget nytt fenomen. Snarare handlar det om att cirkeln nu sluts. Under 1970-talet var han personligen mycket aktiv när en kraftig gospelvåg drog över landet. Den svängiga andliga musiken med rötter i Amerika nådde först de övriga nordiska länderna, innan den med full kraft drog in över Finland. Arenor i stil med Finlandiahuset fylldes snabbt, och publiken fick ta del av genrens stora stjärnor som först kom utifrån. Intresset växte.
– Den stora marknaden blev småningom mättad, men samtidigt började små gospelgrupper växa upp på olika ställen som svampar efter regn, säger Roland Näse.
I South Point Gospel har man en bred åldersgaffel som sträcker sig från 35-75 år. De som nu befinner sig i övre medelåldern har vuxit upp med musik som varit starkt rytmisk. Gospelmusiken som ofta förknippas med glad och svängig musik är emellertid betydligt bredare än så. När kören stämmer upp och gör sig redo inför den sista körövningen inför dagens jubileumskonsert ryms även flera sånger som bottnar i både allvar och djup.
Här samsas gamla sånger som känns igen från väckelsetraditionen med sånger som bland andra Benny Andersson och John Lennon skrivit. Den högtidliga My Tribute, får sällskap av den mer långsamma och värdiga Kärlekens tid med text av Ylva Eggehorn. Konsertens över tjugo sånger framförs alla i arrangemang av Roland Näse som sitter vid den vita flygeln under den lika vita Kristusstatyn.
Glatt budskap
I grunden finns ändå ett kärnbudskap som man enligt Roland Näse inte kan bortse ifrån när man sjunger gospel. Det engelska ordet betyder i direkt översättning "det glada budskapet". Ett budskap som enligt konsertfoldern är gränsöverskridande, kravlöst, generöst och inbjudande.
– Den glada musiken har sitt ursprung i att det är roligt att leva när man vet vad Jesus gjort för oss. Han har dött och uppstått. Det är den grunden som sedan får följdverkningar inom andra områden som tangerar till exempel rättvisa och fred, säger Roland Näse.
Ett medlemskap i kören ställer dock inga särskilda krav på övertygelse.
– Alla kan var med och sjunga gospel. Men plötsligt kanske man upptäcker en rad som börjar betyda något för en personligen. Gospelmusiken betyder jättemycket för mig. Det är en form av hjärtmusik. Sången finns i huvudet hela tiden, säger Gunnel Helander.
Koristerna gör sig redo. Också Yoko Soi finns på plats. En mycket kunnig, men osynlig dam som behärskar en mängd olika instrument som trummor, bas, gitarr, keyboard och stråkar. Körmedlemmarna ser finurliga ut. Manicken som används mycket i populärmusikaliska sammanhang är kanske inte lika vanlig i kyrkokörer. På den punkten tror man sig nästan vara unik.
– Hon har blivit en del av vår profil, säger Klaus Hansen.