I gränslandet föds det nya
Fiskars bruk bjuder i år på en sober och koncentrerad utställning. Ändå finns här många överraskningar. Vad sägs om små flickor som printas ut i 3D-format inför publik?
RASEBORG Fiskars bruk firar i år sitt 350-årsjubileum. Under tidigare år har besökarna kunnat glädja sig åt två separata utställningar, den ena i Kopparsmedjan, den andra i Magasinet.
- I år behövs Magasinet för andra ändamål. Därför är utställningen koncentrerad till ett enda utrymme. Nästa år blir det som förr igen, säger Elise Simonsson som är koordinator för utställningen.
Som besökare upplever man ändå inte att man får mindre, snarare är utställningen som går under namnet Gränsytor mer hanterlig, koncentrerad och enhetlig i sitt övergripande formspråk än tidigare. I år lyser den multimediala konsten nästan helt med sin frånvaro. I stället är det den fysiska produkten, inte minst med kommersiella förtecken som dominerar. Det här är ett medvetet drag som kuratorn och fotografen Jani Kaila valt att framhäva.
Flickor printas
Utställningens ambition har varit att förverkliga gränsöverskridande möten där även kreativ företagsamhet i samarbete med olika aktörer ges utrymme. Medvetet försöker man skapa nya gränsytor mellan formgivning, hantverk och konst. I vissa fall blir konceptet extra tydligt. Som i samarbetsprojektet Chill Out Unique Art Collection där konstnärer från Fiskars andelslag (även Arabia och Nuutajärvi) fått i uppdrag att förena rosévin med en konstnärig vision. Glaskonstnären Camilla Moberg har skapat en serie med unika munblåsta produkter, men även flaskor som är tänkta för massproduktion. Karin Widnäs representerar med karaffer i keramik.
Hon står även för en annorlunda produkt på utställningen, en låg vattenpölsliknande dopfunt i vitt med tillhörande bordskors och skrin i ljust trä. Ett tilltalande bidrag till modern finländsk kyrkodesign.
I vinsammanhanget ses också en av Kim Simonssons skulpturer som förvandlats till en flaska med kork och flaskmynning på huvudet. Kanske inte det mest lyckade tilltaget. Desto mer intressant är däremot samarbetet med Saarikorpi Design (Kirsti Dougas och Kristian Saarikorpi) där en av "flickorna" förminskats och omvandlats till ett silverfärgat hängsmycke. Saarikorpis övriga kollektion, kragar och halssmycken är också värda att ses.
Det som torde fånga utställningsbesökarnas intresse är ganska givet. En 3D-printer som dagligen printar ut en cirka tjugo centimeter hög Kim Simonsson-skulptur, antingen i svart eller vitt. Att printa en figur tar nio timmar och två minuter. Tanken är att producera en figur dagligen under hela den tid som utställningen är öppen. I slutet av utställningen kommer 123 småflickor att stå på en hylla och bilda en ständigt föränderlig installation. Vill man köpa en av dem är priset det omvända, 321 euro.
Den kommersiella sidan i sammanhanget avvägs genom de reflektioner som initiativet öppnar upp för. Frågor uppstår kring upprepningar, prototyper, misslyckanden under den konstnärliga processens gång och när ett verk egentligen kan anses färdigt?
Svävande dockor
Många av produkterna i glas, trä och tyg smälter in i sammanhanget utan att sticka ut nämnvärt. Sticker ut gör däremot dockmakaren Piitu Nykopps installation 13/dussin som bygger på tematiken förkastelse. Att vara den trettonde när dussinet redan är fullt. Utsökt vackert utformade dockor i papier mache som svävar i luften på ett nästan översinnligt sätt.
Dockkonstnären har nyligen flyttat till bruket och deltar för första gången på sommarutställningen. Greppet är imponerande och bygger på digra studier kring dockors formgivning, utförande och historia, inte minst från barocken och 1800-talets guldålder.
Installationen består av en uppsättning dockor som i det här sammanhanget uppvisar tre olika ansikten, eller snarare är de människogestalter som konstnären föredrar att se dem. Som installation är den fascinerande, men dockorna fungerar även som solitära individuella konstverk. Begreppet "gränsytor" kommer här till utryck genom en oblyg kombination av varierande tekniker och material utifrån en medveten lager på lager filosofi. Själva hantverket är häpnadsväckande exakt.
- Redan som liten flicka hade jag en klar uppfattning om hur en fin docka skulle se ut, säger Piitu Nykopp.
Dans som konstverk
I anslutning till utställningen har man även låtit andra genrer och konstutövare medverka i olika gränsöverskridande sammanhang. I dag då utställningen öppnar för allmänheten framförs verket Linje som bygger på en visuell dans- och musikföreställning. Dansaren Annatuuli Saine framträder som en levande skulptur, iklädd en specialdräkt som i sig är ett konstverk, framför hon en session till skapande och mer improviserad musik på xylofon och stenar, med dirigenten Jan Söderblom på violin.
I Magasinet som ligger bredvid kommer man i juni (27.6-29.6) även att visa dansfilmerna Efter Fukushima, Virta och Rule of Capture som kompletteras med live-framföranden. Här står Annatuuli Saine för koreografi och dans.
Det här är initiativ som spränger gränserna för det man traditionellt förknippat med Fiskars konstnärer och hantverkare. Utställningen som helhet levererar många värdefulla svar på huvudfrågan: Vad är det som sker och uppstår när konstnärer, hantverkare och formgivare som använder olika material, kunnande och metoder sammanstrålar?
Ändå får man en känsla av att det finns många fler gränser att spränga framöver. Förhoppningsvis är utställningen en inbjudan till fortsatt samarbete och produktutveckling som kan komma människan till del i hennes hem- och vardagsmiljö.