"Entusiasm är viktigast"
Samarbetet mellan Makana och Raseborg tar i år fasta på frågor om kultur. En nyttig handbok ska göras upp, men alla möten, kringeffekter och inblickar är minst lika värdefulla.
En femmannagrupp afrikanska kulturaktörer och representanter för Makanas kultursektor har denna vecka varit ute på Raseborgs kulturfält.
Programmet har varit digert, med besök till åtminstone Karelia, Ekta, Elverket, Svartå slott, ungdomsgården i Ekenäs, Fiskars, Västra Nylands folkhögskola, Ekenäs bibliotek, kulturbyrån, MBI, Hurja Piruetti och Tryckeriteatern.
I vår och i sommar skall en kulturdelegation härifrån åka på ett motsvarande besök till Makana.
Långsiktigt arbete
Vuyiseka Nokenke från Makanas motsvarighet till vår kulturbyrå har samlat positiva intryck hela veckan, och också fått flera tankeställare.
Exempelvis ljudböcker på biblioteken vore definitivt någonting för Makana.
Även bland annat musikinstitutet Raseborg väcker både beundran och förundran.
– Här går väldigt många barn i musikskola. I Sydafrika är det endast de mest välbärgade familjernas barn som har en sådan möjlighet. De enda musikkällorna är kyrkan och skolan, säger Nokenke.
Då jag tar upp frågor om Nelson Mandela svarar hon i högtidlig ton vad hon tänker om Madiba.
– Han visade vägen. Han inspirerade oss. Vi är stolta över honom. Tack vare honom kan vi vara en stor regnbågsnation med elva språk. Vi sörjer, men han var gammal, redo att åka.
Det finns mycket arbete att utföra. Nokenke understryker att utvecklingen måste fortsätta ske ett steg i taget, att man måste arbeta långsiktigt.
Att tro på sig själv
Kultursektorn är sällan förknippad med rikliga resurser. Bulekani "Words" Booi och Sanelisiwe Singaphi Booi, kallad Sani, är kulturaktörer som visar att man i varje fall kan börja från noll och jobba sig upp.
Deras livsresa från ungdomar i Port Elisabeth till vuxna föräldrar i Grahamstown är berörande.
Sanis hade inte råd att fullfölja skolgången. Då hon blev gravid blev hon utslängd från hemmet och flyttade med Words till Grahamstown. Utsikterna var dystra, men hon visste att hon hade möjligheter.
– Jag ville skapa någonting för mitt barn. Jag hade inte pengar, men jag hade visuella talanger.
Words uttrycker sig likartat:
– Jag tänkte att ingenting händer, men var trött på att klaga. Vi började bara göra saker. Pengar behövs på sikt och man måste ordna alla papper, men entusiasm är det viktigaste för att få saker att hända.
Fingo och Faces
I dag är de, förutom musiker och konstnärer, arrangörer för Fingo festival, en kulturfestival för barn som ingår i den enorma Arts festivalen.
Words ser en likhet med festivalen Faces som under de första åren ordnades utan stöd, helt på frivillig basis.
– Vi måste ändra vår inställning och starta flera projekt även då vi blir utan statligt stöd. Man måste fråga sig, om jag inte kan göra det här, vad kan jag då göra i stället? Allt börjar med en person. Sedan blir det ringar på vattnet.
För de som vill höra Words och Sanis musik kan nämnas att de uppträder på Serendipity i Karis i kväll.
En ny generation
Ofta är det just i de inofficiella sammanhangen som det sanna utbytet sker. Ett gott exempel på detta är då Edward Genze under en lunch berättar om hur fint det är att hans barn kan vara bästa vänner med vita barn. Barn noterar inte ens hudfärgen, tänker inte i sådana termer.
Så även om han kanske snabbt och lite nervöst droppar av barnen till den vita familjen för att leka är de små bästisarna en värmande symbolisk bild för en ny generation i Sydafrika. Då han själv var barn var ett sådant lekarrangemang uteslutet.
Han ser ut, precis som de övriga i delegationen, att njuta av livet där han knyter kontakter, delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter.
Efter alla intervjuer är det hjärtliga avsked.
Tack! Thank you! Kiitos! Enkosi!