Om ledarskap och riktning
VN:s helgläsning tar avstamp från herden och hans landskap som var centrala också den första julen. Essän är skriven av kulturredaktör Camilla Lindberg och prisbelönades i Hans Ruin-essätävlingen 2013.
Små hjul studsar mot antik jord. Propellerplanet kränger till. Genom det ovala fönstret syns det grekiska ölandskapet med sina skarpa klippor som av erosionen berövats det mesta av sin växtlighet. Det är ungefär så jag känner mig för stunden och därför känns det trösterikt att upptäcka att där landningsbanan slutar tar turkost hav vid.
Efter en vinter som känts både ändlös och hopplös, mycket på grund av bristande riktning och otydligt ledarskap i ett av mina sammanhang, så är våren efterlängtad. De numera bekanta sluttningarna på ön håller på att intas av vallmo, liljor och tumstora bergsorkidéer i pastell. Dalsänkorna flödar över av någonting som liknar prästkragar, men som ändå inte är prästkragar. Jag lär mig snabbt att det som liknar det välbekanta oftast är någonting annat när man börjar syna det i sömmarna. Det är ungefär den enda lärdomen jag inte behöver tvivla på när jag senare återvänder till mitt land som på många plan kämpar med vintern som inte vill ge vika.
Under flygresan från Aten som varar en knapp timme har jag inte behövt sysselsätta mig med särdeles mycket. Det handlar mer om en mental vårstädning och en omprogrammering till ett land som trots EU och internationaliseringen alltjämt förblir främmande, en kultur vars outgrundlighet tenderar att växa med ökad kunskap.
Med fördel kan tiden därför användas till att rota i en överfull handväska, slänga några kvitton och skrynkliga papperslappar, ordna läppstift, tablettaskar, piller och pennor i små bestämda fack. Det kan åtminstone för stunden inge en känsla av överblick. En kvinnas handväska har av någon förliknats vid ett outgrundligt hål. Ändå har de ting som är viktiga på riktigt en tendens att dyka upp när man minst anar det.
Jag sticker ner handen i väskan och får upp ett bortglömt föremål. Det är en mässingsklocka, inte särdeles mycket större än en fingerborg. Den saknar sin kläpp och är därför en ljudlös klocka. En gång har den dinglat i ett snöre kring halsen på något av de tusentals får och getter som ännu har sin hemvist uppe i bergen. Klockan låg på marken när jag böjde mig ner för att knyta skosnörena under en längre kontemplativ vandring under min förra resa till ön.
Klockklangen från bergen som alltjämt hörs när vinden är den rätta för med sig en sällsam ton från en förgången tid som manar till eftertanke. Den här lilla klockan har tystnat. Så förargligt att jag skulle hitta just den. Eller finns det en mening med att det var just den och ingen annan?
Några herdar träder fram ur min minnesbank. Giannis Platos som jag träffade på en bergstopp bakom flygfältet och den äldre herden som jag helt apropå mötte under en kvällsvandring. Jag minns hur jag fascinerades av hur väl han vallade sin virriga hjord. Några smackande läten och en herdestav som angav riktningen. Vid det tillfället förstod jag ännu inte hur mycket jag följande vinter skulle komma att sakna just en herdestav att följa.
Sedan dess har jag känt en stark lockelse till herden som arketyp och även hans landskap. Jag vill gärna lära mig lite mera om de fundamentala mekanismerna som sammanlänkar honom och hans hjord så intimt med varandra. Det finns som bekant en nytestamentlig beskrivning av den gode herden som också har sin förlaga i en tematiskt liknande diktning i Psaltaren, men tyvärr har den berömda herdepsalmen för mig förvandlats till en romantiserad förenklad metafor. Ändå anar jag att här finns någonting universellt och tidlöst viktigt.
Människan har i alla tider fascinerats av herdelivets innersta väsen. På den punkten innehåller min längtan ingenting revolutionerande. Pastoralen och herdediktningen, även kallad bukolisk diktning, går ännu längre tillbaka än den bibliska gestaltningen. Den grekiska skalden Theokritos som var genrens fader levde på 200-talet f.Kr. och hämtade sin inspiration från hemön Sicilien och även från Kos som inte befinner sig särdeles långt från den ö jag befinner mig på.
Herdediktningen som anses vara en föregångare till kärleksromanen, skildrar ofta herdar och herdinnor i lantliga oskuldsfulla miljöer där kärleksbestyren är centrala. Genren följdes senare upp av den antika skalden Vergilius vars latinska herdedikter blev mönsterbildande under renässansen. Det enkla herdelivet har även skildrats av engelska författare, bland dem Milton, och i viss mån även Shakespeare.
Nordiska exempel saknas inte heller. Jag drar mig till minnes att den svenska skalden Bellman också hade sitt Arkadien, inte att förväxla med Evert Taubes namne som utspelar sig i de italienska landskapen. Handlar det om en universell längtan efter att hitta ett centrum i livet?
Från flygplansfönstret avtecknade sig de höga öarna som små fläckar i ett gränslöst hav. Det är lätt att förfalla till heroism och gudomlig hybris när man flyger. Det är kanske lika högtflygande som att tillskriva berglandskapen på ön, även kallad dårarnas ö, samma idealistiska premisser som Arkadien. Det antika landskapet på fasta Grekland hyllades tidigare som ett idylliskt ursprungslandskap som undgått förstörelse trots civilisationens krav på förnyelse. Även under renässansen prisades Arkadien för sin fridsamma lycka och paradisiska oskuld.
En smygande längtan har börjat gro. Jag vill verkligen försöka utforska landskapen där klockan har sitt ursprung lite närmare. Inte enbart de yttre utan snarare de inre. Kanske kunde jag i bästa fall få tag på något av essensen i det som i århundraden utgjort en inspirationskälla för lyriker, musiker och andra konstnärer. Lockelsen i att finna denna icke namngivna locus amoenus (vackra plats) som gett upphov till en hel litterär genre tilltar när jag ser den lilla klockan. Kanske handlar det i grunden om att försöka centrera sig själv i en tid som verkar sakna fokus och riktning.
Framför allt önskar jag med observatörens blick framför flanörens få botanisera bland öns herdar i landskap liktydiga med dem där herdediktningen en gång sprungit fram. Theokritos, Milton, Shakespeare, Lenngren. Listan på dem som vandrat före kan göras betydligt längre. Kanske kunde jag likt Bellman och Beethoven som också botaniserat i de pastorala landskapen fånga åtminstone en liten ton. Vad det är jag söker vet jag dessvärre inte. För stunden känns det inte ens bekymmersamt.
Herden. Ledaren. Livet. Hur står dessa tre begrepp egentligen i förhållande till varandra? Vad kännetecknar en god? Vad kännetecknar ett gott?
För stunden verkar jag ha förlorat förmågan att leda mig själv till platser där det finns bete och friskt vatten som inte är buteljerat och unket. Besitter herden och hans landskap i ett sådant läge ens någon lärdom, applicerbar på en liten urban medborgare i ett civiliserat samhälle, så är resan redan av den orsaken värd sitt pris. Har han dessutom någonting att säga en organisation, en bransch, ett samhälle, ett Europa som helt verkar ha tappat riktningen, så är det bara en extra bonus.
Intuitivt anar jag att den tysta klockan kommer att leda mig vidare på en resa som gör min handväska om möjligt ännu rörigare. Men det är värt ett försök.
Berg
En eftermiddag bestämmer jag mig för att lämna myllret i byarna för att i stället utforska bergen. Till fots ligger de en timme bort, men med taxi endast några minuter. Ändå är det som om en utomjordisk sfär skulle öppna sig både vad beträffar tid och rum. De pastorala landskapen överväldigar till och med den mest motsträviga med sina karga klippor, djupa grönskande dalar och rostiga bilkadaver, allting omgivet av hav och himmel.
Men vad har egentligen jag här att göra, ett tillslutet skogstroll? Överraskande visar det sig vara just här som jag hittar naturliga kopplingar till mitt eget språk, främst det inre, men också rottrådar till en förenande kulturtradition som jag inte fått tag på trots den myckna genrelitteratur jag läst. Genom det historiska diktlandskapet letar sig en onyanserad odefinierbar strof fram som en rännil ända fram till nutidsmänniskan.
***
Herdelivet visade förr på ett ideal som omfattade såväl frihet som enkelhet och även i viss mån känslans seger över förnuftet. Vad enkelheten beträffar, kan man se många tecken på att idealet efter en tid av högkonsumtion börjar vara attraktivt igen. Många med mig har försiktigt börjat ifrågasätta konsumtionssamhället och infört begrepp som slow och downshifting i vardagsvokabulären. Trendorden syns på sociala medier, och samtidigt hos ett växande antal familjer som medvetet omvärderar sina livsval och omsätter tankarna på en enklare livshushållning också i praktiken.
Inte alltid, men i många fall precis som under pastoralens glansperiod, sker det utifrån en polarisering mellan urbant och ruralt liv. Livets och individens mening mäts inte bara utgående från ekonomiska premisser och plötsligt känns den gamla pastoralidyllen inte alls förlegad utan snarare högaktuell.
Samtidigt påminner jag mig om att vi i det här avseendet bara är en länk i en större tillvaros kedja. Primitivismen och dess strävan till ett naturtillstånd, ett undersökande av mänsklig existens och den för stunden rådande civilisationen, för att om möjligt kunna bryta med rådande handlingar och tankemönster är någonting som alltid funnits i den västerländska kulturen. Antiken blickade bakåt mot guldåldern och under renässansen upphöjdes tidigare primitiva kulturer till någonting ädelt.
I viss mån tycker jag att denna längtan misstolkats av personer som bär ansvar för nationers välmående. Efter det nyårstal som Finlands president Sauli Niinistö höll inför 2013 myntades begreppet vistelsesamhälle. Välfärdssamhället har helt enkelt inte råd med en sådan livshållning där medborgarna flyter omkring i en sorglös tillvaro och nedprioriterar arbete. Det finländska finansgeniet Björn Wahlroos har även han motsatt sig liknande strömningar.
Det kan därför vara intressant att dra en parallell till det franska hovets tolkning av herdelivet, som inte är det jag söker, snarare förfäktar. Kanske är det också den utvecklingen som finansfurstarna i grunden värjer sig mot. Det som i förlängningen slutade med giljotinen gick via en njutningsfrossande herdeidyll som på ett lekfullt sätt anammades av Marie Antoinette.
Bland många andra upptåg lät hon bygga en egen trädgård med lustslott, där man iklädd rollen som rödrosig alpflicka eller viril herde kunde förlusta sig i sorglösa landskap som säkert var böljande på många plan. Tydligen behövdes redan på den tiden någonting utöver hovlivets glamour för att tillfredsställa också ett furstligt hjärta. Här kan man väl hellre tala om en förändrad livsunderhållning än förändrad livshållning.
Vad fanns då annat än lusta och löften om ett enklare och sorglösare liv som attraherade med de arkadiska landskapen? Jag tänker mig att här kanske gavs en av få möjligheter att spekulera över livets gång och riskfritt bryta mot tidens konventioner och föra fram saker som inte kunde sägas i det offentliga samtalet.
Är det för långsökt att jämföra med dagens sociala medier som visserligen till sin karaktär är offentliga, men samtidigt åtnjuter en immunitet i form av ett skyddat böljande landskap som de traditionella medierna åtminstone inte hittills kunnat erbjuda?
Herdarnas liv utgjorde ett underlag för texter som ofta innehöll inbördes samtal. Här tar likheterna med de sociala medierna definitivt slut. Knappast skulle väl någon tala om samtal i ordets sanna bemärkelse och åsyfta de anonyma trollen som utnämnt sig själv till kommentatorer i en digital miljö som saknar allt det som de pastorala landskapen erbjöd. Eller? Är det så långsökt? Inte heller i Miltons skildring av det förlorade paradiset saknades ormen. Giftormar med kluvna tungor som gömmer sig i bergen ger ännu i dag herdarna sysselsättning.
Men de moderna herdarna? Vilka är de? Finns de? Är de ens längre efterfrågade i ett samhälle där furstar håller spiran?
***
Taxin stannar på en liten sandväg. Jag tar ett stadigt grepp om min väska och börjar vandringen uppåt. På ön finns det mängder av stigar, knappt synliga för ögat, som leder upp till bergen där herdarna har sin hemvist. I dag finns det allt färre av dem. Det gäller både stigar och herdar. Övärlden i det egeiska havet har trots sin mytomspunna aura inte besparats från modernitetens förändringsvindar och allt färre får sin utkomst genom herdeyrket.
Trots nya utfordringsmetoder på grund av EU:s olika restriktioner har klockklangen i bergen ändå inte tystnat helt. Det känns därför som ett privilegium att få vistas i ett land där man på nära håll kan stifta bekantskap med en urgammal livsstil med rötter ända till antiken, samtidigt som allting utspelar sig här och nu.
Efter en stunds vandring når jag en hög bergstopp och kan i fjärran se färgglada fiskebåtar guppa i Odysseus kölvatten. Båtar med starkare motorer möjliggör aggressivare metoder, vilket omvandlat fiskaryrkets innersta väsen. Respekten för havet som element likaså. Kommer fisket över huvud taget att överleva? Det är inga små frågor som sysselsätter de äldre fiskarna med perspektiv och därtill kunskap om orsak och verkan.
Ser man till herdens yrke har förändringen inte varit lika stor. En knotig herdestav, munnens visslande toner är alltjämt gångbara redskap trots teknikens utveckling. Den personkemi som måste uppstå mellan herden och hans djur för att yrket överhuvudtaget skall kunna utövas har inte kunnat ersättas av modern teknik. Inte ännu. Kanske aldrig.
Jag gör en ofrivillig tillbakablick trots att jag medvetet försökt låta vintern smälta bort. Det är inte självklart att man mitt i vimlet av nyutnämnda chefer, presidenter, påvar, kan urskilja en genuin herdes röst. Tvärtom har vi under den senaste tiden allt oftare tvingas läsa om ledare som i stället försänkt sig själva till någonting som mer påminner om rovfiskare.
Ett samhälle som valt att transformera grundvillkoren för sin existens till en egoistisk antoinettsk frosserikultur, kommer det att överleva? Jag blickar ner över bergen och ser havsviken dit den finländske författaren Göran Schildt enligt hörsägen ofta lär ska ha vandrat medan han bodde på ön. Frågan om jordens överlevnad i ett samhälle som överkonsumerar var något som sysselsatte äventyraren som inte direkt gjorde sig känd för sin svärmiskhet. Ändå lät han sig influeras av herdarnas apokalyptiska beskrivningar om jordens undergång, ett synsätt som låg fjärran i från den paradisiska tillvaro som pastoralens skalder tidigare tecknat ned.
När författaren sålde den legendariska segelbåten Daphne började han känna en stark dragningskraft till herdarna. Kanske kunde bergslandskapen rentav erbjuda någonting kompenserande? Till en början lär de skygga herdarna ha förhållit sig avvaktande till denna märkliga man som utan skrupler tog sig upp till de heliga betesmarkerna. Det var en företeelse som inte var särskilt vanlig bland övriga bybor. Vad hade han där att göra?
Med tiden utvecklade författaren nära vänskapsrelationer till flera av enstöringarna uppe i bergen. De visade sig vara djupsinniga samtalspartners när det ömsesidiga förtroendet väl uppnåtts. I efterhand kan man gärna filosofera över hur mycket av det som beskrivs som författarens högintellektuella humanistiska andliga arv, åtminstone delvis härstammar från de till synes enkla och obildade männen i bergen.
***
Några kontemplativa timmar senare skall dagen på sydländskt vis försvinna och en mörkläggningsgardin dras ner. Luften känns redan svalare och jag sluter vindjackan tätare omkring mig. Finns det i det här avseendet något att lära, med hänvisning till de sydländska landskapens snabba mörkläggningsprocess? För tillfället oroas jag stundvis av den utveckling som sker i Europa. Vacklande ekonomi, ungdomsarbetslöshet, starka högersympatier, främlingsfientlighet och därtill ett grannland som rustar upp sin armé.
Vår tids oförmåga att se bakom gardinen, att lyssna in de visslingar och smackande ljud som alltid föregår en herdes ankomst, gör att jag tidvis frestas se på tillvaron med Lerosherdens domedagsblick. Det kan mitt i dagsidyllen kännas aningen överspänt att sitta och vänta på de nattliga farorna. De kommer ändå inte. Så har människan också tänkt tidigare. Hur skulle annars nazisternas framfart under andra världskriget kunnat förklaras? Men sanna herdar vet och ser längre.
Jag låter tankarna flöda fritt och förvånas över hur lätt de får vingar i ett vidsträckt landskap. Bladen från de roterande vindmöllorna på bergsryggen vittnar dock om en modern tid. Här sitter jag, en urban nordbo och glorifierar herdens liv. Ingenting nytt, inte ens under den grekiska solen. På Trundholmsvagnen dras samma gyllene skiva fram av en allt tröttare häst. Solguden Apollon, också konsternas och skaldernas gud spelar på sin lyra, medan en likartad ton flödar från Bellmans gelike. Jag bär på en sliten handväska, en klocka utan kläpp och funderar över vägval i ett stiglöst landskap där jag aldrig befunnit mig tidigare.
***
Då ser jag dem komma, som en vaggande våg sköljer de emot mig. En hjord utan herde. Över karga bergsklippor tar de sig framåt i jakten på de gröna stråna. Som alltid finns det några djur som inte klarar av att hålla samma takt som de övriga. De blir ohjälpligt efter. Ingen väntar på den som inte skyndar sig. Också det moderna samhällets gissel?
Men av någon outgrundlig anledning är det som om hjorden ändå skulle sammanstråla igen bara det förflutit en tid och för stunden känns det trösterikt. Jag sitter under en välvd kupa av blåhet, invid ett hav som kastar sand mot klipporna. Sandkornen slår som sega sekunder mot ett ogenomträngligt timglas.
De kraftigaste djuren stannar till vid en tuva frodigt gräs. Då hinner de små ifatt. Sker det utifrån en medvetenhet från ledarna i flocken? Besitter de kunskapen om att ett samhälle aldrig blir starkare än sin svagaste länk, lilla Skoufati? Det är svårt att veta, och kanske lika bra tänker jag mig att inte försöka applicera några otvivelaktigt mänskligt inlärda etiska principer på dessa beniga bergsdjur.
Jag betraktar Giannis på avstånd när han kliver av sin moped, samtidigt som Apollon är i färd med att dra ner sin gyllne skiva bakom bergen. Herden samlar upp några järnbitar från ett söndrigt stängsel och går sedan ett extra varv runt mandran innan han återvänder till plastkorgen på pakethållaren. Det som inte behövs för nästa färd kan likaväl kastas åt sidan, så tycks denna moderna herde resonera. Plastburkar, plåtburkar och så några andra grunkor.
Giannis är inte helt omedveten om sin betydelse, men däremot saligen ovetande om hur väl han förkroppsligar orden, stroferna, som de stora diktarna präntat ner åtskilliga århundraden tidigare. Det som i grunden karaktäriserar yrket låter sig inte moderniseras så enkelt. Det går djupare och söker sina rötter till och med under den antika myllan.
Herdestaven. Den utmanar också i dag.
***
Vindmöllorna står nu blickstilla med sina vingar väntande. Jag sitter på kanten av ett rostigt babybadkar och tuggar på en sesamkaka med honung. Då händer det. Giannis entoniga röst ljuder i tystnaden.
Maura
Pardali
Skoufati
Maurmagousa
Moutzoura
Det är ungefär i det här skedet som jag känner att jag håller på att nudda vid någonting. Att det handlar om ett mikrosamhälle på femhundra invånare och inte fem miljoner, förtar inte tjusningen över att Giannis faktiskt kan urskilja varje individ i flocken.
Ecce homo. Se människan.
Det är rentav märkligt vad dessa svårflörtade bergsryggar, ogina till mjukare samvaro bjuder på. Inte under gedigna studier i pedagogik, inte under trendföreläsningar med glittrande coachar har de värdefulla principerna mognat fram så mjukt som här. I slutändan handlar allting om individer som måste få lära sig urskilja sitt egennamn i bruset. Till det behövs någon som ropar. Utan den insikten förs ingen flock framåt. Det känns plötsligt väldigt länge sedan någon ropade mitt namn och jag blir påmind om slutstrofen som brukar följa med vår personalchefs elektroniska brev.
It is all about people.
I den sentensen finns också någonting av en herdes vissling. Att själva branschen som just nu genomgår ett paradigmskifte för övrigt befinner sig långt från detta locus amoenus är en helt annan historia.
Jag hör senare Giannis berätta om hur han tänder eldar uppe i bergen för att värma de lamm som föds på vintern, hur han lirkar upp nyfödda munnar och för in en nappflaska när de små på grund av kyla och hårda vindar vägrar att äta när de borde. Överlevnadsinstinkten är inte alltid så stark som vi vill tro. Jag frågar mig var vi i dag hittar ledare som i sitt möte med ett många gånger anorektiskt samhälle, vågar ta fram någonting så grundläggande som en flaska mjölk? Människans behov är sist och slutligen väldigt grundläggande. Locus amoenus handlar om träd, gräs och vatten. Jag får en känsla av att de antika landskapens tidlösa lärdomar fallit i glömska.
Jag vet inte om vi längre vet hur man gör.
Jag vet inte längre om jag vet hur man gör.
Herden som någon sorts förebild för det goda livet och ett samhälle i vittring, kommer ändå rejält på skam när jag senare går fram till Giannis hus och ser slaktkroken som hänger på väggen.
Om man inte avlivar de gamla så kommer man inte att kunna ge mat åt några nya heller.
Hans uttalande innehåller krasst ekonomiska aspekter som inte mjukas upp av värmen som flödar över det lilla stenhuset där han upprätthåller ett torftigt mejeri.
Ungefär här inser jag på riktigt att några vackra vyer och flyktiga herdemöten inte räcker till för att bygga en hel herdeideologi. Men vistelsen i frisk luft har gjort att mitt sinne åtminstone för stunden känns lite renare.
***
En vemodig dag i försommartid går jag fram till incheckningsdisken på öns flygplats. Det är dags att åka hem. Mitt pass och min biljett har försvunnit någonstans i det outsinliga hålet som utgör min handväska. Bakom mig växer kön. Flocken tränger på.
Den hårt sminkade grekinnan som betjänar mig är i sin klassiska grace omutbar. Mitt pass och min färdbiljett är inte utbytbara eftersom de bär mitt namn och ingen annans.
Hon står där för att citera Carl Michael Bellman "liksom en Herdinna, högtids klädd, vid Källan en Juni dag". En modern herdinna med ett budskap som i förlängningen kommer att avgöra riktningen för mitt fortsatta resande.
Essän har tidigare publicerats i skriften Jaget i världen som utgivits av Svenska kulturfonden.