På spaning efter Jörn Donners tid

Bok: Mammuten - efterlämnade handlingar.

Författare: Jörn Donner.

Förlag: Schildts & Söderströms 2012, 1 078 sidor.

Är boken Mammuten ett verk av bestående värde? Speglar den vår tid på samma sätt som Marcel Prousts monumentala På spaning efter den tid som flytt, som subtilt återger ett händelseförlopp om forna tider?
Svaret på frågan är inte lätt att ge. Kanske skall man inte ens göra en jämförelse. Marcel Proust satt för det mesta i sin kammare i en självvald isolering och skrev på sin bok. Jörn Donner beger sig rastlöst på långa resor över jordklotet, blir ofta desillusionerad, vantrivs och söker sin tröst hos kvinnor och nya kvinnor, sprit och tobak.

Sökte ensamhet
Jörn Donner har haft en stor umgängeskrets, där han kan vara kvick, satirisk, underhållande och föra samtal om det mesta som kan intressera främst honom själv. Men i boken berättar han också hur han söker ensamheten för att kunna skriva, samla sig.
Nu kommer familjen, släkten med i större utsträckning än tidigare. Han visar bördsstolthet över vad hans förfäder har åstadkommit. De har ackumulerat egendom och förmögenhet medan Jörn ibland har fått leva utarmad, nästan fattig.
Utomlands har han anslutit sig till tiggare som stått i matköer. Men han har alltid visioner och idéer som beror på att ”sin begåvning kom han inte undan”. Därför har han åstadkommit romaner, faktaböcker, filmer i en utsträckning som ingen annan har gjort i hemlandet. Han debuterade vid 18 års ålder med boken Välsignade liv då han bara något år tidigare hotades av relegering från skolan på grund av uppstudsighet mot lärare.

Snål med beröm
Kvinnorna i hans liv har varit många. Han har varit gift tre gånger. Först med Inga-Britt Wik, som han inte ens försökte göra lycklig. Paret fick två söner som han negligerade. Därefter gifte han sig med Jeannette Bonnier, en av arvtagarna i Bonnier-imperiet. Det tredje äktenskapet ingick han med Bitte Westerlund och fick två söner som Jörn har försökt sköta så bra han har kunnat.
Jörn Donner skriver bäst om sig själv och vissa utländska författare. Däremot är han snål med berömmet mot finlandssvenska författare. Donner är besviken över att han inte utsågs att bo i Diktarhemmet i Borgå. Han öser sin galla över Christer Kihlman, som fick Diktarhemmet för att han ansågs ha dålig ekonomi och blev berömd för att inte ha skrivit någonting på många år.
Donner ger också uttryck för en aversion mot Claes Andersson, som trots att de båda var vänster hade föga gemensamt i den praktiska politiken.
Det var också någonting som gick snett i hans relation till Henrik Tikkanen, som han två gånger i boken beskyller för att ha haft ett förhållande med hans första hustru. Det har ingen hört talas om tidigare, vad jag vet. Kanske Tikkanen gjorde ett för stort litterärt genombrott med sina adressböcker, i synnerhet Brändövägen 8.

Anfölls av tvivel
Donner hade stora ambitioner att nå långt som filmregissör, inspirerad av både Ingmar Bergman och Harry Schein. Vad han lärde sig av Bergman är inte lätt att beskriva Det viktigaste var arbetsdisciplinen. Donner fick ju en Oscar som producent för Bergmans Fanny och Alexander. Han anfäktas ganska tidigt av tvivel. ”Erfarenhet av film har gjort att jag börjat frukta orden. De som var mina vänner. Vanan att tänka i bokstäver har försvunnit”.
Men bokstäverna kom tillbaka. Sammanlagt har Donner skrivit över 60 böcker och även fått Finlandiapriset.
Jörn Donners insats som politiker blev för all del uppmärksammad. Han satt två perioder i riksdagen, och en period i EU-parlamentet. Han ville gärna bli kulturminister men gjorde för tidigt ett utspel som inte gagnade hans sak. Han erbjöds att bli bostadsminister men sade nej på stubinen. Senare samma dag fick han höra att Paavo Väyrynen hade inlagt sitt veto mot Donners utnämning. Regeringen hade inte behov av en kulturpersonlighet.

Sexhunger
Det finns avsnitt i boken som har för mycket allmängods som folk känner till. Donner har skrivit om det tidigare, statlig byråkrati, världsstädernas utveckling och förslumning, gamla presidenter och så vidare.
Så fort han rör sig utanför sin egen krets är det sällan intressant. Det friskar han upp med att ”han inte kunde stilla sin sexhunger på den tiden. Han tog vad som bjöds”.
Armi Ratia påstår han att ha gjort närmande mot honom. Bäst att ha ett bord emellan dem när de samtalar. Han påstår också att han låg med Brechts nära väninna, danskfödda Ruth Berlau i Berlin.
Bodde i Ekenäs
Jörn Donners ambition att vara mångsidig är en släkttradition som han vill leva upp till. Hans farfar Otto både gifte sig rikt och byggde ett stenhus vid Norra Kajen 12 i Helsingfors. Hans far Kai Donner dog emellertid när Jörn var två år gammal. Det var en förlust som har sysselsatt Jörn länge. Han reste i faderns fotspår i Sibirien och gav ut en bok om resan 2007.
Donner förde länge en ambulerande tillvaro mellan Sverige och Finland, bland annat i egenskap av chef för Svenska filminstitutet. Han märkte att han trots all sin intelligens och framåtanda inte hörde till dem som rikssvenskarna uppskattade. Han gav upp. Han flyttade hem och bosatte sig för en tid i Västnyland, lät sig till och med inväljas i Ekenäs kommunfullmäktige 2001–03.
På senare år har han tappert kämpat mot lung- och prostatacancer, opererat båda knäna. Även det lyckas han beskriva på ett sätt att han ger sig själv hopp om att överleva.