”När jag slutar skriva är det illa”

Det första som slår en när man stiger in i Jörn Donners våning i Kronohagen i Helsingfors är de meterhöga bokhyllorna. En lång stege står lutad mot hyllorna och på den klättrar Donner upp för att nå de böcker som mera sällan används och har ställts på fyra meters höjd. Sammanlagt äger han cirka 12 000 böcker efter att ha gjort sig av med flera tusen.
Trots att han i dag fyller 80 år läser han fortfarande cirka 200 böcker per år. En matt lampa lyser upp det stora skrivbordet där Donner sitter och med bister min konstaterar:
– Jag är inte så jävla intresserad av min födelsedag, jag är intresserad av min bok.

Trots att han ställer sig likgiltig till födelsedagar har dagen i år en viss betydelse i och med att Donners nya bok, en koloss på över tusen sidor, utkommer. Mammuten är berättelsen om hans liv, från pojkåren i Helsingfors till de första böckerna och till de intensiva åren som filmare, författare och bråkstake.
– Man kan kalla boken vad man vill, memoarer eller faktabok. Jag skulle helst kalla det en roman. Den är full av lögner, men jag avslöjar inte vad som är lögn och vad som är sanning, säger Donner skälmskt.

Film om Armi Ratia
Donner har varit en upptagen man sedan 15-årsålder. Han debuterade som 18-åring och har sedan dess hunnit ta emot en Oscar, representera tre olika partier i politiken och som mycket ung träffat filosoferna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Han har verkat som filmregissör och producent, journalist och verkställande direktör för Svenska Filminstitutet.
– Nu har jag minskat på arbetstakten och skurit bort saker som är ovidkommande, vilket ger mig mer tid för att skriva och jobba. Jag kommer att fortsätta med både böcker och film till pensionen. När man är i relativt hög ålder vet man ju aldrig vad som kan hända, men jag har genomgått så svåra sjukdomar att jag åtminstone kan hoppas på att klara mig någorlunda också i framtiden, säger Donner, som för säkerhets skull tillägger ”peppar peppar”.

Du fyller 80 men talar om din pensionsålder?
– Nå, min pensionering var ju för 12–13 år sedan, men jag tror att jag skulle tappa livslusten om jag slutade skriva. Att jag forsätter skriva betyder att jag har livslusten och nyfikenheten kvar och när det upphör är det illa. Då kan man lika gärna göra som japanerna och begå harakiri eller bege sig till en dödsklinik i Schweiz, säger Donner, som just nu arbetar med en film om vännen och Marimekko-grundaren Armi Ratia.

Mammuten innehåller vemodiga tillbakablickar och reflektioner över åldrande med allt vad det innebär: långsam gång, dåliga tänder, gaggighet, trötthet och glömska. Donner verkar ändå hålla sig i god form.
– I dag mår jag fysiskt bättre än jag gjorde för tio år sedan då jag inte sportade alls och rökte fruktansvärda mängder cigaretter. Nu sportar jag lite och har en bra diet i form av grönsaker och fisk. Men någon hälsofantast är jag inte.

Vädrar ut gamla känslor
Att skriva en bok på nästan 1 100 sidor var inget medvetet val. Projektet, som inleddes för två år sedan, svällde ut mer än väntat. Och det här är bara första delen, hotar Donner. Under skrivprocessen ville han frigöra sig från tanken på kritiker och mottagare och några moraliska skrupler kring det han skrivit har han inte.
– Jag tycker att Mammuten som helhet är väldigt självkritisk, det är inte en bok som handlar om självberöm. Den innehåller en viss kritik av både levande och döda. Jag har tagit viss hänsyn men skriver som jag tänker.

”De spår man lämnar efter sig är obetydliga, på jorden ingenting”, skriver Donner i Mammuten. Om det är något han tror att han kommer att bli ihågkommen för så är det sina böcker.
– På bokpärmen står det att jag har levt och genomlevt. Man ska inte gråta över spilld mjölk och över vad man inte gjort. Jag är gans­ka bra på att låta bli att ångra saker, annars kan man ju bli paralyserad av ånger och av känslan av att vilja leva om sitt liv.
Boken utkommer också på finska på Otava och i Sverige på Albert Bonniers Förlag samma dag.

Donner har aldrig dragit sig för att ta bladet från munnen. I en intervju i höstas sade han att han inte vill kallas finlandssvensk, utan svensktalande finländare. Frågan har diskuterats aktivt på Hufvudstadsbladets debattsida under hösten.
Varför är det en så känslig fråga i Svenskfinland hur vi ska definiera oss själva?
– Många inbillar sig tydligen att det finns ett separat finlandssvenskt nationalmedvetande, en tanke som är mig fullständigt främmade. Vi är en del av den finska nationen oberoende av vilket språk vi talar. Det finns en del segregationistiska tendenser i det finlandsvens­ka, som jag tycker illa om, och brukar därför kalla mig svensktalande finne. Det är absurt att man orkar föra en seriös diskussion om huruvida finska och svenska skolor kunde samsas i samma byggnad. Det borde vara en självklarhet.
Vilket är ditt recept för hur svenskan i Finland ska överleva?
– Inte behöver vi något recept för det, den bevarar sig själv utmärkt väl. Vi har kulturell livaktighet. Vi ska komma ihåg att det att vi blir färre inte handlar om sjunkande nativitet och dödsfall utan om utflyttning till Sverige.