Krisen landade i Hangö
I Hangö fanns redan en krisgrupp när överlevande och offer från Estonia med helikopter fördes till Tulludden - detta på grund av Finn-Baltic olyckan fyra år tidigare.
"Till Hannu från Leif Bogren" står det med skrivstil inne i boken som psykologen Hannu Malinen visar mig.
Boken fick han två år efter Estonias förlisning av Leif Bogren som då hade utkommit med Därför överlevde jag Estoniakatastrofen.
– Han ville träffas på nytt två år efteråt, och återse Hangö som var platsen han kom till efter räddningen, säger Hannu Malinen som ledde krisarbetet på Hangö hälsocentral.
Omständigheterna under den första träffen 1994 var allt annat än normala. Två år senare hade Leif Bogren bearbetat sina upplevelser bland annat genom att skriva om dem.
Över en bit mat på HSF återknöt de till händelserna två år tidigare och pratade om vad som hänt sedan dess.
Från Tulludden
Bogren var inte den enda överlevande som Hannu Malinen träffade efter katastrofen, men eftersom han låtit publicera sin berättelse i bokform kan också Malinen hänvisa till den.
Annars är det tystnadsplikten som gäller – fortfarande 20 år efter händelserna.
Fjorton personer kom med helikopter till Tulludden och fördes med ambulans vidare till hälsocentralen – svårt nedkylda, chockade, skadade och skakande efter att adrenalinnivåerna från överlevnadskampen började normaliseras.
Personer med svårare fysiska skador sändes vidare till sjukhus, både till Ekenäs och till Helsingfors.
Finn-Baltic gav erfarenhet
I Hangö hade man en viss erfarenhet av krisarbete när Estoniakatastrofen inträffade.
Det berodde främst på olyckan med Finn-Baltic fyra år tidigare, den 27 december 1990. Då omkom åtta personer när ett fartyg med pråm kantrade i hård sjö utanför Hangö.
Bland annat de två personer som räddades ur en luftficka i det kantrade fartygets skrov kom till Hangö hälsocentral.
Hannu Malinen berättar att insikten om att det behövs ett mera medvetet krisarbete vaknade efter den olyckan.
I Hangö startades en mångprofessionell krisgrupp med personer från hälsocentralen, församlingen och olika myndigheter.
När Estoniakatastrofen inträffade aktiverades gruppen på nytt.
– Vi var också i kontakt med krisgrupper i andra kommuner för att de skulle kontakta anhöriga till de omkomna, säger Malinen.
Samtalen med offren koncentrerades naturligtvis till hälsocentralen dit de överlevande fördes.
I boken nämner Leif Bogren också kaplanen Annika Saramo som var aktiv i krisgruppen och som omkom i en trafikolycka fyra år senare.
Malinen säger att man efter Estonia förstod krisarbetets betydelse mycket bättre än tidigare. Katastrofen blev ett tufft test för krisberedskapen.
Blev språkrör
Hannu Malinen satt hemma i köket i Gunnarsstrand när han i morgonnyheterna på TV hörde om olyckan.
Där sades också att överlevande och offer skulle transporteras med helikopter till Hangö.
Han förstod omedelbart att arbetsdagen och arbetsveckan skulle läggas om och alla inbokade besök skjutas på framtiden.
Hans uppgift blev att administrera kontakter och blev språkrör och ansikte utåt då medierna ville ha uppgifter.
Skydda offren
Man kom genast överens om att medierna inte skulle få intervjua personer som varit med om olyckan.
– Vår uppgift blev att skydda offren. På en del håll var man mindre sträng och en del överlevande gav intervjuer. Det var ett ganska hårt tryck på oss.
Personer som fört en överlevnadskamp är inte sig själva. De kan säga saker de senare ångrar. Perspektivet på det upplevda är smalt då helhetsbilden och avståndet saknas, och uttalanden som ges i ett chocktillstånd kan senare kännas ogenomtänkta.
Krävs finkänslighet
Dessutom är det viktigt att de känslor och tankar som kommer fram hanteras på ett professionellt sätt.
De professionella ska hjälpa till att konstruera och portionera känslorna så de blir hanterbara, säger Malinen.
Malinen upplevde att medierna var bättre införstådda med att det krävs stor finkänslighet i en katastrofsituation i samband med Estonia än då Finn-Baltic olyckan skedde.
– Någonting hade hänt under de där fyra åren. Medierna visade en större respekt, säger Malinen som förstår att journalisterna vill förmedla en realistisk bild av händelserna.
Symbol på himlen
De första dagarna var självklart mest intensiva för Malinen och övriga som deltog i krisarbetet, bland annat psykiaterhjälp som inkallats för att kunna tala med estniska överlevande.
Men minst en vecka var allt vanligt arbete ur spel.
Estoniakatastrofen kom Hangöborna väldigt nära, säger Hannu Malinen.
Folk följde med hur helikoptrarna närmade sig från havet och landade på Tulludden. Man visste också att det mot slutet inte var överlevande utan döda som bärgats.
– När helikoptrarna var högre upp lyste de som stjärnor när solens strålar träffade dem, men när de närmade sig marken blev de svarta silhuetter. De blev en stark visuell symbol.
- Tidigare känd som M/S Viking Sally (1980–1990), M/S Silja Star (1990–1991) och M/S Wasa King (1991–1993).
- Var en kombinerad bil- och passagerarfärja som trafikerade rutten mellan Stockholm och Åbo, Umeå och Vasa, Sundsvall och Vasa samt Tallinn och Stockholm.
- Hon förliste den 28 september 1994 kl. 01.48 i hårt väder på väg från Tallin mot Stockholm.
- Med 852 dödsoffer var hennes undergång en av världens värsta fartygskatastrofer efter andra världskriget.
- Fartygets bogvisir bröts loss i de fyra meter höga vågorna och vatten strömmade in på bildäck.
- Fartyget fick en kraftig slagsida som snabbt förvärrades, vilket gjorde det svårt att ta sig ut.
- Mindre än en timme efter det första tecknet på att någonting var fel hade fartyget sjunkit.
- Andra fartyg nådde relativt snabbt fram till olycksplatsen, men räddningsbåtarna kunde inte sjösättas i den hårda sjögången.
- Endast 34 personer räddades direkt från fartygen och ytterligare 104 personer med hjälp av helikoptrar.
- Olika konspirationsteorier har flödat rörande haveriorsaken.
- Olyckan ledde till en mängd skärpta regler på fartygen och ett extra vattentätt skott installerades på samtliga ro-ro-färjor.