Havets offer starkt i minnet
Tulludden blev en viktig anhalt då offren i Estoniaolyckan transporterades i land. Det viktiga var att behandla alla avlidna på ett värdigt sätt, säger Rabbe Wikholm.
Rabbe Wikholm minns tydligt händelserna under morgonen den 28 september 1994.
Hans fru som hade stigit upp lite tidigare väckte honom direkt efter att hon på radion hade hört att Estonia gått under på natten.
Arbetsskiftet för den då 24-åriga sjöbevakaren, bosatt på Skåldö i Ekenäs skärgård, skulle normalt ha inletts just den här onsdagen, men först senare på dagen.
Nu slängde Wikholm sig genast in i bilen och började köra ner mot sin arbetsplats, sjöbevakningsstationen i Hangö. Det här var innan mobiltelefonernas stora genombrott, så han fick nöja sig med den information som radionyheterna i bilen bjöd på.
– Jag visste vad som hade hänt, så jag kunde smått förbereda mig på det som väntade, säger Rabbe Wikholm som än i dag jobbar inom Gränsbevakningen, nu som sjöbevakningsmästare.
Sjöbevakningsstationen på Tulludden ligger bakom en liten kulle när man närmar sig landvägen norrifrån. Rabbe Wikholm glömmer aldrig synen som mötte honom då han uppe på åsen fick stationen i sikte.
Ambulanser och andra utryckningsfordon fyllde gårdsplanen, och helikoptrar rörde sig i luften.
– När jag kom till stationen flögs den sista överlevanden in.
Många helikoptrar
Nu vidtog verkligt tunga arbetsdagar.
Under natten hade en del överlevande transporterats till Hangö, men snart ändrades arbetets karaktär på stationen. Till de viktigaste uppgifterna blev att sköta markservicen för helikoptrarna och deras besättningar, samt att ta hand om avlidna.
– I ett visst skede beslöts att alla omkomna ska transporteras till Hangö i stället för till Utö. Till Hangö var det lättare att få bränsle för helikoptrarna.
Helikoptrarna gjorde en viktig insats under räddningen. Totalt deltog 26 helikoptrar, merparten från Sverige och Finland. Under nattens kritiska timmar var fyra helikoptrar på plats och vid 6-tiden på morgonen fick de hjälp av ytterligare fyra.
Under det första dygnet körde helikoptrarna i skytteltrafik mellan olycksplatsen och Tulludden. Som mest fanns det ett halvt dussin av dem på stationen i Hangö.
– Vi såg till att besättningarna fick mat och hade någonstans att vila. Också all logistik måste fungera.
Helikoptrarna skulle få bränsle och tankas. På Tulludden rörde sig en hel del personer från flera olika myndigheter, och många behövde en handräckning på olika sätt.
Samtidigt gällde det att hålla påträngande reportrar på avstånd. Wikholm berättar att en del skrupelfria medierepresentanter försökte ta sig in på området med tvivelaktiga metoder.
Viktigt jobb
För Rabbe Wikholm som hade utexaminerats som sjöbevakare några månader tidigare blev dagarna ett verkligt elddop.
Den tyngsta biten blev att ta emot dödsoffren. Över 30 avlidna flögs till Hangö. De döda lades in i stationens garagebyggnad och transporterades sedan vidare efter hand.
– Alla skulle behandlas på ett värdigt sätt. Rent psykologiskt tyckte jag redan då att det var ett värdefullt jobb som gjordes, eftersom det var viktigt att familjerna skulle få sina anhöriga tillbaka.
För en ung människa som var ny i karriären kändes upplevelsen bitvis overklig, säger Wikholm. En av de mer dramatiska minnesbilder han har av offren är den äldre dam som knappt hade några kläder på sig alls men vars händer krampaktigt höll ett grepp om en handväska.
– Ännu denna dag tackar jag för att inte ett enda barn flögs in, säger Wikholm och berättar att åsynen och hanteringen av ett avlidet barn skulle ha blivit en verkligt svår prövning för honom.
Svåra val
Wikholm påpekar att de viktigaste insatserna för att rädda liv gjordes ute till havs, där framför allt ytbärgarna tvingades utföra ett fysiskt och psykisk mycket tungt jobb.
– Deras uppgift blev ju fruktansvärd, säger han och avser inte minst de situationer som ytbärgarna stod inför då endast en plats fanns kvar i helikoptrarna.
Vem av de överlevande i en räddningsflotte ska vinschas upp och vem måste lämnas kvar – sannolikt i dödens famn?
Arbetet i Hangö hade en annan karaktär än att rädda liv, säger Wikholm som senare tvingats vara med om ännu tyngre uppdrag, just sådana då liv förlorats under operationens gång.
Oerhörda krafter
Rabbe Wikholm bearbetade Estoniahändelserna delvis då de ännu pågick. Det effektivaste var att tala om det upplevda tillsammans med dem som var med.
Olyckan är inget Wikholm går och grubblar över, men den har definitivt inte lämnat honom oberörd.
– Den är en händelse i arbetslivet som jag hoppas att aldrig ska inträffa igen.
– Nog sätter olyckan tankar i gång. Naturen vinner alltid när det riktigt gäller.
I rutiner och säkerhet har mycket förändrats till det bättre under de senaste 20 åren, delvis tack vare Estonia, säger Wikholm. Olyckan blev en påminnelse om havets väsen.
– Oberoende vilken teknik som finns ombord så räcker det med en enda missbedömning för att det ska gå på tok.
– Man måste ha oerhörd respekt för naturens krafter.