Överlevande minns räddarna
De som överlevde Estonia har ruskiga minnesbilder från sin överlevnadskamp, men också ljusa bilder från tiden efter sin räddning till livet.
Jag hade fått en liten titt på samhället som tagit så väl hand om mig.
Så skriver Leif Bogren om Hangö i sin bok Därför överlevde jag Estoniakatastrofen.
Meningen är ur ett kapitel där han beskriver sin rundtur i Hangö tillsammans med sjuksköterskan Susanne Blomqvist.
Han var nämligen helt utan kläder när han lyckades ta sig till en räddningsflotte. Dagen efter räddningen och ankomsten till Hangö får han gå och handla kläder för att senare kunna ta sig hem till Sverige.
Tillsammans besöker de också hamnområdet där helikoptrarna som deltog i letandet efter överlevande tankade bränsle.
Just när vi stod där och tittade landade en helikopter, bara en kilometer bort. – Det var där du kom i land igår morse, sade hon. Nu kommer där bara in döda människor.
Bogren berättar också om hur han på vårdcentralen i Hangö talar om psykologens yrke med Hannu Malinen.
Så här i efterhand förstår jag att det var samtalsterapi och dessutom bra sådan eftersom jag inte ens tänkte på det som terapi. Han frågar mig mycket om katastrofen och hur jag upplevde den.
Glömmer aldrig
I boken återges inte bara Bogrens egen överlevnadsberättelse utan också de övrigas som fanns i samma räddningsflotte.
De fyra männen i flotten räddades av ytbärgaren Inge Lundberg från Sverige – en då 22-årig man som de aldrig glömmer.
Den femte i flotten var en kvinna, Renée från Stockholm, som dog inför ögonen på de fyra männen.
I berättelserna beskrivs hjälplösheten inför den borttynande kvinnan som låg i det kalla vattnet på flottens botten. I den hårda stormen orkade hon inte hålla sig sittande.
Vilho Itäranta var en av de överlevande som fanns i samma räddningsflotta som Leif Bogren.
Han uttalade sig i VN genast efter olyckan när VN besökte sjukhuset i Ekenäs.
Nu vill han inte komma med några uttalanden alls längre, vilket beror på dåliga erfarenheter av kvällspressen som låtit publicera sådant han inte har godkänt. Att också medier som inte vill förvränga eller skandalisera drabbas av kvällspressens ojusta metoder tycker han är tråkigt.
Om Itärantas räddning kan man läsa bland annat följande:
En kvinna lutar sig ut och försöker dra upp honom. Hon orkar inte. Han är för tung. Han har ju ytterligare några människor hängande fast vid sig. – Finns här ingen som är starkare? ropar Vilho Itäranta. Han kämpar för sitt liv och vet att får han inte hjälp snart kommer han att drunkna. Då kommer en man, stark som en björn, och drar Vilho Itäranta upp i flotten. De som klänger fast vid hans ben åker tillbaka ner i vattnet.
Hela tiden har han hållit sig lugn.
– Jag var aldrig rädd, jag trodde att det på något sätt skulle gå, säger han.
Helikoptern har dykt upp i sista ögonblicket. Det har gått drygt sex timmar sedan Estonia sjönk och det har blivit dagsljus.
Tårarna kommer i Vilho Itärantas ögon. Renée dör under den sista timmen och får inte uppleva räddningen. Hon har somnat in framför hans ögon.
Renée var kvinnan som räckte honom handen och försökte dra upp honom i flotten.