Mardröm i storm och mörker
Skriken från de hjälpbehövande hörde till det värsta, säger Kaj Nordman som deltog i räddningen av Estoniaoffren.
Den ödesdigra natten då Estonia gick under blev en tragedi även för Kaj Nordman.
Som besättningsman ombord på Mariella, som anlände först till olycksplatsen, hjälpte han till att vinscha upp räddningsflottar med överlevande i. Samtidigt tvingades han se och höra hjälpbehövande som i mörkret och den kraftiga sjögången var utom rimlig chans att kunna räddas.
– Du hör de där ropen på hjälp i häxkitteln, men det finns inget du kan göra.
– Det kändes som en mardröm.
Minns väl
Vi sitter hemma hos Kaj Nordman i Ekenäs och talar om hans upplevelser. Lugnet den här soliga förmiddagen står i bjärt kontrast till den stormiga natten då havet slukade Estonia och största delen av människorna ombord.
– Jag har aldrig sett Östersjön så aggressiv, och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det igen.
Kaj Nordman gick till sjöss år 1990 och började jobba som taxfreebiträde på Mariella år 1993.
Händelserna den dramatiska natten för 20 år sedan minns han mycket väl. Redan när Mariella lämnade Helsingfors vid 18-tiden den 27 september märkte Nordman att det kan bli en rätt gungig resa den här gången, inget ovanligt i sig hösttider.
Butiken ombord fick meddelande från kommandobryggan att personalen gott kan börja säkra hyllorna inför en god sjögång.
– När vi passerade trakterna söder om Hangö udd var det redan mörkt och då började det blåsa upp ordentligt.
Taxfreebutiken stängde klockan 23 och efter ett kvällsmål sökte sig Kaj Nordman till sin hytt där han tittade på tv ett tag innan han somnade.
Knallrött sken
När han vaknade runt halv tvåtiden var hytten knallröd av sken utifrån.
Ljuset kom troligen från nödraketer. Genom högtalaren fick han höra att en olycka skett.
Enligt order sökte han sig till den station för räddningsflottar där han utgjorde en del av bemanningen. På däck möttes han av en rejäl sjögång.
– Vågtopparna kunde vara över tio meter och slog till och med över förstäven.
Vid flottstationen vidtog ett idogt arbete i mörker, kyla och blöta. Kaj Nordman och hans kolleger lyckades vinscha upp flera av Estonias egna flottar, och det skedde för hand.
Vid Nordmans station firades en från manskapet ner längs fribordet för att fästa flottarna vid lyftvajern – en livsfarlig prestation, konstaterar Nordman.
– Personalens insats var alldeles fantastisk i de förhållanden som rådde. Det var allt annat än en lätt räddningsmanöver.
Personerna som bärgades ur flottarna var lättklädda, berättar Nordman. Alla överlevde, men det är också en av få ljusglimtar i den reslige sjömannens berättelse.
Han tog upplevelsen hårt och det märks att han ännu tyngs av minnena. Det värsta var känslan av hjälplöshet i mörkret och sjögången, att ställas inför faktum att många kommer att slukas av köld och vågor.
– Jag har tvingats se sjölivet från den sämsta sidan. Olyckan är en svart milstolpe i mitt liv.
Talar om händelserna
Kaj Nordman hade tagit hårda stötar även tidigare, bland annat då han som FN-soldat i Mellanöstern i tjänsten miste tre goda kompisar. Estoniaolyckan är ändå i särklass, säger han.
Sina upplevelser talar han om då och då – med vänner och ibland också med personer som själva var med. Ett gott stöd är också frun Nina, som han kan lufta händelserna med.
Kaj Nordman höll fast vid sin dagsrutin direkt efter räddningsinsatsen. Det var ett sätt att få lite distans till det som hade skett. Under följande "normala" tur, Stockholm–Helsingfors, var han igen i tjänst bland passagerarna.
Nordman valde också att stanna kvar på Mariella, där han ännu jobbar och trivs.
Frågor utan svar
Efter att Estonias bogvisir hade lyfts och transporterats till Hangö åkte Nordman ner för att ta en titt på det. Men varför bärgades inte hela fartyget? frågar han. Och varför täcktes det slutligen inte in när man väl kom fram till att det lämnas kvar i djupet?
De här frågorna har Kaj Nordman ännu inte fått ett tillfredsställande svar på och de ställs av många, säger han.
- Mariella anlände som första fartyg till olycksplatsen. Klockan var då 02.12. Ungefär 20 minuter tidigare hade Estonia försvunnit från Mariellas radarskärm.
- Flera personer i flytvästar syntes i vattnet, bland livbåtar och räddningsflottar.
- Från Mariella kastades nu cirka 150 flytvästar i sjön och därtill sjösattes 4 flottar.
- Mariella manövrerade försiktigt från flotte till flotte. De flesta var dock tomma.
- Från Mariella sänktes 4 öppna flottar ner, så att de som fanns ombord på Estonias flottar skulle kunna ta sig ombord på dessa. Samtidigt fångades en del av Estonias flottar in och vinschades upp.
- Mariella räddade 15 personer från Estonias flottar. Ytterligare 11 lyftes upp av helikoptrar och fördes till fartyget.
- Klockan 13.20 fortsatte Mariella mot Stockholm med 25 av de överlevande ombord. En fördes med helikopter till Hangö för sjukhusbehandling av benbrott.