Fyra gånger nyskrivet

Mest originell och stilistiskt tilltalande är Sonja Ahlfors pjäs Senare. Ahlfors, känd från den feministiska teatergruppen Blaue Frau och podden Taxen & Terriern, levererar en poetisk text som kretsar kring ett omöjligt möte.

Ahlfors kliver själv in i rollen som dramatikern som arrangerar ett fiktivt möte mellan sin döda far och sitt autistiska barn. Han gick bort innan hon föddes, men vad hade de sagt varandra om de fått träffas?

Det som tjusar är berättandets slingrande rörelse och leken med metanivåer, representation och framför allt med jaget. Rollerna, pappan och barnet, fint spelade av Emil Grundemo El Hayek och Joanna Wingren, gör så småningom också uppror mot texten och dramatikern. Resonemangen låter sig inte fångas i entydigheter eller simpla budskap, utan tillåts framträda komplext.

Alexandra Häggmans hörspel Noaks ark 2.0 är tematiskt spännande. Genom en dialog mellan två kvinnor (fyndigt tolkad av Edith Holmström och Kira-Emmi Pohtokari), förlagd till en dystopisk framtid, sätter Häggman fingret på en aktuell, akut fråga, nämligen prekariatets svåra sits i samhället. Häggman tangerar också samtida skräckscenarier, från krig och ekokatastrofer till den finlandssvenska kulturens död. Det blir lite yvigt, och intressantast är just prekariattemat – jakten på jobb framstår här som absurd och otäckt bekant.

I Karmatombolan låter Marc Svahnström en vit kränkt man hålla låda. Dennis Hansson hanterar rollen med bravur och det hela resulterar i ett slags ståuppaktig monolog, en resa från himmel till helvete med pånyttfödelse som ändhållplats. Svahnström nyttjar radiomediet väl, och ljuddesignern Niko Ingman förser resan med häftiga ljudbilder. Lite stökig lyssning blir det vid något tillfälle, men överlag en roande helhet.

Martin Högstrands Jag uthärdar inte Fanny Mendelssohn handlar om en kvinna (Marika Parkkomäki) som söker upp en kompositör (Rabbe Smedlund) som dragit sig tillbaka från offentligheten sedan han drabbats av både tinnitus och prestationsångest. Frågor om konst, skapande, kropp och själ aktualiseras i dialogen som också kan tolkas som konstnärens samtal med sig själv. Figurernas möte är omgivet av mystiska omständigheter som utövar dragningskraft på lyssnaren. Motivet bär emellertid med sig pretentiös barlast som Högstrand inte riktigt lyckas göra sig av med.