Gubbe med skramlig gitarr, tack!

Förvirringen är stor när vi till fots från Fiskehamnens metrostation anländer till Slakteriets kulturcentrum. Var är ingången? Var får man biljetter, var växlar man till festivalpass? Ursäkta, vart köar ni? Vi vet inte, vi hoppas det är biljettförsäljningen.

Det var det inte, det var pressackrediteringen. 

Varje gång man ordnar en ny festival innebär det stora logistiska utmaningar, även om man som Sideways arrangörer Fullsteam Agency har åratal av dokumenterad och god erfarenhet.

När man lagt det initiala kaoset bakom sig och prickat korrekt ingångsport (det finns en för varje biljettyp) står förväntningarna i taket – fredag eftermiddag, mer än perfekt väder, lite cash på fickan och en lång rad gamla favoritband att se framemot under kvällen.

För besökaren innebär en ny venue också en alldeles speciell slags frihet – det finns inga vanor och traditioner från tidigare år, ingen som filat fram det finstilta om hur och var det är ok att göra vad. Den enorma friheten utnyttjade vi genom att plätta oss mitt på asfalten och skåla i skumvin med utsikt över Ariel Pink som stod och fånade sig på stora scenen.

“Den stora samtida amerikanska avantgardisten" Pink (eg. Rosenberg) ger ett sedvanligt svårsmält intryck – det är som om 36-åringen konstant sloddes mot sin egen popsensibilitet, som om han jagades av ett gäng hitlåtar av olika genrer men ständigt lyckas undkomma och tillintetgöra dem, sin nemesis.

Det hade sannolikt krävt ens odelade koncentration, en hockeybag med artistisk välvilja och några droppar blod från en transylvansk jungfru för att få det bästa ut av Ariel Pinks färgglada manerism – och kvällens tema var trots allt svartrock.

Sideways program är smart uppbyggt med fyra scener med showtime varannan timme, men trots det kan man aldrig undgå krockar. På fredagens lista över missade höjdare sätter jag nu-americanans omtyckta mästare Matthew E White och svenska popsensationen Beatrice Eli, som uppträdde samtidigt som The Jesus & Mary Chain.

“Skriver du gott om den här konserten så slutar jag prenumerera på Husis” och andra liknande hot haglade efter de skotska depprockarnas högljudda heltimme. Hur som, medveten om risken att förolämpa och reducera läsarkåren, måste det sägas rakt ut: The Jesus And Mary Chain på Sideways 2015 var en av de spelningar jag njutit mest av någonsin.

I motsats till de tidigare jubileumskonserterna för albumet Psychocandy (1985) blev det ingen uppvärmning nu, utan femmannabandet med bröderna Reid i spetsen kastade sig direkt över albumets första spår Just Like Honey. Gåshud direkt, trots att gitarristbrodern Williams klumpiga fingrar gjorde allt för att sabba de enkla men sublima melodislingorna.

Inga virtuoser, precis, men med distpedalerna påtryckta är det få som kan mäta sig med JAMC:s dryga kollissioner av oljud och harmoni.

Det är såklart trettio år av blint diggande – nej, dyrkande – som står för bristen på objektivt bedömande. Jag, liksom samtliga fans och kritiker, “vet" att en konsert med JAMC alltid är dålig. Amatörer. Dilettanter. Jaja, men håll nu med om de var bättre än sitt rykte!
Inte det?
Nå, Beatrice Eli håller fortfarande på, ni kan ju gå dit och dansa …

"Tio år yngre är alltid tio gånger bättre", brukar det heta, och ekvationen stämde bra åtminstone på fingerfärdigheten hos The Soft Moons fontfigur Luis Vasquez (som i och för sig är mer än tjugo år yngre än kollegan Reid).

Med The Soft Moons tredje album Deeper som kom ut i mars tog Vasquez sin neo-post-punk (sic) i ny personlig och esoterisk riktning. Med loopar, ekon och effekter (och lite hjälp av sina vänner) skapar The Soft Moon live ett sanslöst suggestivt digitalt drömhus där det händer något misstänkt i varje rum.

Den lilla och låga Kujalava-scenen, omgiven av rödtegelhusen vid Slakteriet gav en fin och intim inramning, och trots att cirka 5 000 personer skyfflade av och an på det kompakta festivalområdet kändes det sällan trångt. Köer till drycker och toa får man alltid räkna med, liksom att priset på en Heineken varje år stiger med en euro. Men det är fest, så ska man bjuda en runda är det bara att blunda, räcka fram bankkortet och låta sig rånas.
Maten hann vi aldrig testa, och tiden mellan de viktiga programnumren ville inte heller räcka till för utforskning av alla nya hörn på Slakteriet.

Fredagens avslutande speltid klockan 23 stod mellan fina inhemska noiserockarna Teksti TV 666, souliga sångerskan Aino Venna, Seattles indieuppstickare Perfume Genius och legendariska brittiska post-punkarna Killing Joke.

Och eftersom man (jag) är en vit heterosexuell man som älskar äldre vita män med skräniga gitarrer faller valet på de sistnämnda.

Killing Joke brukar ofta förknippas med sin karismatiska och inte alltid fullt tillräkneliga sångare Jeremy “Jaz” Coleman, men senast i fredags blev det också för denna träbock till kritiker klart att 90 procent av bandets massiva uttryck hänger på deras alldeles unika gitarrist Kevin “Geordie” Walker – den andra av ursprungsmedlemmarna från 1978.

Killing Joke avverkar direkt sin kanske största hit Love Like Blood och följer upp med ett handplockat set som sträcker sig över fyra decennier av manisk mangling, mental instabilitet och miljontals cigaretter. Dessvärre fick de korta ner på slutet – tiden rör sig tydligen snabbare i världen utanför en Killing Joke-spelning – men efter urgamla Pssyche och med kvällens tidigare gitarrorgier också fortfarande ringande i öronen fanns det inget att anmärka på.

Åtminstone musikaliskt var den första Sidewaysfestivalens debutdag uttömmande tillfredsställande. Och det stämde säkert även om man inte bara valde gamla gubbar med gitarrer. 

--