Sibelius jämförs med sina samtida i Ingå

Den lilla festivalen för kammarmusik i Ingå – Musik vid havet – drar sitt strå till stacken med ett program som kopplar samman Sibelius musik med hans samtida tonsättare. Trots att festivalen lyckas hitta tillfredsställande paralleller är det samtidigt klart att ett tydligare avgränsat program skulle ge klarare profil och erbjuda bättre insikter i musiken.

Under öppningskonserten på fredagen var jämförelsen med Richard Strauss lyckad och tankeväckande. Både Richard Strauss och Jean Sibelius föddes på 1860-talet, fick långa liv och genomlevde två världskrig. Och för båda två förblev kammarmusik av marginell betydelse. Däremot kändes Prokofjev som ett udda val för jämförelser. Prokofjev föddes trots allt 25 år senare än Sibelius och tillhörde därmed en annan generation.

Likväl var pianisten Kiril Kozlovskys tagning på Prokofjevs första sonat ett nöje att lyssna till. Musicerandet var precist och rörligt på ett stilmedvetet sätt. Sonaten spelades i ett enda sammanhållet svep med fritt flygande melodier som ackompanjerades av mullrande ackord över hela pianot. Den lilla komprimerade miniatyren av Sibelius – Affettuoso – tydliggjorde skillnaderna mellan de två tonsättarna.

Richard Strauss pianokvartett i c-moll visade sig vara ett ungdomsverk som inte just liknar hans senare produktion. Verket är långt och ymnigt med ett ofta klichéartat uttryck. Stämningen varierar mellan tjusig romantik och melankoliskt drama. Ingå ensemble och Kozlovsky spelade verket med uthållig energi och ärlig trovärdighet.

Början av Sibelius karriär innehåller, precis som hos Strauss, flera verk av kammarmusik i en anonymt romantisk stil men för öppningskonserten var det ett bra val att framföra ett vuxet verk av Sibelius som kontrast – stråkkvartetten i d-moll Op. 56 (Voces Intimae).

Efter Strauss överflödande ungdomsverk kändes Sibelius stråkkvartett nästan förbluffande ekonomisk och uppfinningsrik. De fem satserna hade tydligt olika karaktär och hela upplägget var medryckande fräscht och personligt.

Ingå ensembles tolkning balanserade på ett fint sätt mellan inövade överenskommelser och spontan ingivelse. Överlag hade kvartetten ett allvarsamt uppträdande som försatte publiken i en fundersam stämning. Långsamma satser spelades sällsynt känsligt med en rofylld känsla av kontemplation.

Ett roligt tillägg i programmet var öppningsfanfaren från klockstapeln före själva konserten. Trumpetisten Guo Xiang tutade gammal brittisk musik av Jeremiah Clarke.