Levande minnen av ett krig

Äventyrerskan Aina Cederblom är en av många färgstarka kvinnor som ingår i en ny läsvärd reportagebok om Ekenäsnejdens krigsveteraner.

Deras minnen består. Ekenäsnejdens Krigsveteraner 45 år – 2015
Kim Isaksson

Ekenäsnejdens krigsveteranförening firar i år sitt 45-årsjubileum. Som ett led i det har man gett ut reportageboken Deras minnen består – Ekenäsnejdens Krigsveteraner. Boken med text av journalisten Kim Isaksson, kan ses som en hyllning till veteranerna, men också till kvinnorna bakom dem, hustrur och änkor som också finns representerade i jubileumsboken. Här förekommer även intervjuer med personer som hör till understödsföreningen som har en viktig uppgift i dag.

Av boken framgår att man för tillfället i föreningen är sysselsatt med att fundera över hur den ska jobba i framtiden, eftersom det snart inte kommer att finnas några krigsveteraner kvar.

Boken synliggör också en mindre smickrande sida av verkligheten, den om hur lite krigsveteranerna ärades när de återvände hem. Mest hjärtskärande i sammanhanget är Knut Nylunds berättelse om hemkomsten från fronten. Den militära utrustningen överlämnades i Karis. Transporten till Ekenäs hade redan avgått, och de två unga pojkarna blev tvungna att vandra till Ekenäs där de övernattade i en fiskhandlares olåsta bod. "Någon välkomstkommitté såg vi inte" konstaterar han.

Förvildade pojkar

Bland namnen finns flera som klingar bekanta, bland dem Henrik Cederlöf, Ecca Sjöblom, Ralf Friberg och även Nils Forsell, tidigare stadsdirektör i Ekenäs. De synliggör här en lite annan sida av sig själv. Ecca Sjöblom ger uttryck för de umbäranden som mötte krigsbarnen. Själv hörde han till dem som lärde sig finska explicit i Sverige på grund av finska barnskötare. När han sedan kom hem från Sverige talade han ett språk som hans mor inte förstod.

Ralf Friberg finns intervjuad under rubriken "Vi var en förvildad generation". Han togs under krigstiden omhand av farmodern i Helsingfors som tidvis inte lyckades hålla greppet om sonsonen. "Efter bombningarna klättrade vi i ruinerna och plockade åt oss småsaker som vi hittade. Jag högg huvudet av en liten marmorstaty och gick omkring med huvudet i fickan minst ett år" berättar han.

Kvinnokraft

Av alla texter, tenderar kvinnornas att ha en särskild lyskraft. Det är också de som i dag verkar kunna ge uttryck för den rädsla man kände, inte minst under bombningarna. Rent generellt kan man bland männen i boken, märka att kriget egentligen är något man helst glömt och lämnat bakom sig. I den mån man gör det är det närmast beskrivningar av det reella skeendet, medan känslor inte ventileras så mycket.

Att kriget, hur underlig det än låter, blev en vanesak i vardagen märks i texten om Marianne Calonius som vidhåller att snart blev bomberna som föll rena vardagsmaten. Likaså när grannens pojke satt och sprutade vatten över prästgården. "Mamma märkte inte ens att gården brann", säger hon.

Kriget var inte bara död och ödeläggelse, utan ibland spirade också kärleken. Anita Blumenthal skrev inte mindre än tusen numrerade brev till sin kommande man Gösta. Hon konstaterar stilla att hon endast erhöll trehundra svar.

Kvinna med trålare

Boken innehåller en personlighet som träder fram med särskild lyskraft och som man läser med stort intresse. Det är "havens äventyrerska" Aina Cederblom som i början av 1940-talet satte i gång en hjälpaktion för Finland. Hon skaffade sig skepparbehörighet och köpte en gammal trålare. Med bland annat hjälp av den skeppade hon totalt nio hus till Västnyland från Stockholm. Hon hjälpte också till med att flytta familjer som evakuerats från Karelen. Efter fortsättningskriget tiggde hon ihop tonvis med livsmedel som skickades till Finland med Finlandsbåtarna. Hon reste även till Argentina där hon köpte tjugofem ton risgryn som nödlidande kunde köpa billigt när lasten anlände till Helsingfors.

Knut Nylund har ännu tydliga minnen av kvinnan, eftersom han var den av familjens söner som blev utvald att agera som däckskarl för Aina, och var med under två av resorna till Stockholm.

Boken är på alla sätt läsvärd, och inte minst kan den ses som en viktig dokumentation av en tid med tragiska människoöden, som tyvärr inte bara kan ses i historiskt sken, utan som nu tenderar att vara en verklighet igen, inte minst genom kriget i Ukraina.