Skivrecension: Dylan navigerar genom Sinatraland

Bob Dylan: Shadows In The Night

(Sony)

Det var redan när Willie Nelson under 1970-talets sista år gav ut skivan Stardust, med gamla evergreens, som Bob Dylan började planera att också själv dyka ner i denna stora amerikanska sångbok. Och när det nu slutligen sker består urvalet av tio låtar som tidigare tolkats av Frank Sinatra.

Om projektet för någon känns oväntat så är det ändå en konsekvent fortsättning på det utforskande av amerikansk rotmusik som Dylan med stor pondus ägnat sig åt under sitt 2000-tal. Han navigerar genom Sinatraland med bevarad självständighet men också respekt, och iögonfallande är att han nu som 73-åring för kanske första gången sjunger utan den vresiga distans som genom karriären präglat hans förhållningssätt till lyssnarna. Det betyder inte att han skulle försöka vara cool som Sinatra, men han är förvånansvärt öppen och inbjudande.

Med stöd av de smidigt samspelta musiker han nu under många år arbetat med söker han sig mot ett nedtonat jazzigt uttryck. Ambitionen att uppnå en traditionsmedveten, tidlös atmosfär betonas också genom att skivans yttre relaterar till jazzbolaget Blue Notes utgåvor.

Det är inte den Dylan vi vant oss vid, men nog en Dylan som vet vad han gör och är hemmastadd också i den här miljön. Vemodet och saknaden känns äkta, och då Donny Herrons steelgitarr ersätter Sinatra-inspelningarnas stråkar förvandlas de klassiskt storvulna tonbyggena till jordnära sorgesånger. Och albumet blir helhetsmässigt mer än de enskilda låtarnas summa, stämningen tätnar efterhand.