Kroppsnära och kontrollmekanismer

Lotusfötter. Det vill säga fotbindning, är en urgammal kinesisk sed som innebär att små flickors fötter binds så de deformeras för all framtid, ett fenomen som under vissa tider ansågs vara ett tecken på hög social status.

Lotusfötter är också titeln på Matilda Södergrans nya bok, som till den yttre formen kan beskrivas som experimentell och skiljer sig från Maror som utkom 2012.

Lotusfötter består egentligen av tre separata berättelser som löper under varandra med en textrad på varje sida. Man kan läsa texterna en i taget, vilket då innebär att man blir tvungen att bläddra igenom boken tre gånger. Här kan man uttyda en övergripande tematik som hämtar sin symbolik från fotbindningens begränsande faktorer och den maktobalans som dylika förkrympningsmetoder ger upphov till var helst de uppstår.

 

Nära poesi

Den fjärde läsningen uppstår om man i stället läser texten på traditionellt sätt, det vill säga en sida i taget. Då formar sig en text som närmar sig poesin, en text med extremt bjärta och avbrutna textfragment. Textraderna interagerar sällan med varandra, och man kan inte se att det från författarens sida funnits en medveten struktur som haft intertextuella ambitioner.

Det hela påminner om en form av hypertextualitet, och man kan göra en jämförelse med det moderna nät- och klickläsandet, där ord och texter avlöser varandra slumpmässigt, fragmentariskt och utan sammanhang och medveten strävan.

Det förblir upp till varje läsare att själv ställa sig frågan, huruvida författaren faktiskt skapat något mervärde genom den "nya" framställningsformen. Själv har jag svårt att hitta något som i det här fallet skulle tala för ett mervärde. Det hindrar inte de tre huvudtexterna från att ha ett egenvärde, och de står sig väl separat.

 

På en landsväg

Huvudtexterna, om man kan kalla dem så, bjuder på tre helt olika innehåll, men med en gemensam tematik, eller låt oss snarare kalla det problematik. Det är nämligen främst i en problemfåra som texterna rör sig. I den första anas ett destruktivt förhållande med ett tydligt maktövertag där kvinnan är offret. Hon drabbas av en känsla av undergivenhet gentemot partnerns kontrollbehov som skapar fruktan och osäkerhet.

Paret färdas i en bil som stannar med jämna mellanrum. Här harmonierar det täta och snabba bladvändandet som formen ger upphov till, ytterst väl med känslan av en lång forcerande färdsträcka med pauser.

Text nummer två känns bitvis rentav mångordig och pladdrig, men uppehåller sig ändå vid viktiga frågor kring den bitterhet och livsvånda som obearbetad sorg och oförsonlighet kan förorsaka. Symbolbilderna som används är starka. De kan vara speglar, vedträn och eld, men på något sätt faller de ändå platta till marken.

 

Kroppsnära

Mer konkretion hittar man i den sista texten som delvis spinner vidare på tematiken i den förra. Här finns en person som uppenbarligen tampas med ortorexi, en träningsnarkoman som försöker förvandla och bygga upp sin fysiska kropp så den kan utgöra ett skydd mot omvärldens hot. Det som kroppskontrollen ger upphov till är i stället ett fängelse, en instängdhet, där kropp och själ ändå inte tycks uppnå full harmoni, och ärret, det oläkta består.

Texten är berörande, även om vissa delar tenderar att vara på gränsen till en psykologisk programförklaring. Här finns ändå en intressant spänning mellan det tidsaktuella och tidsmässigt gränsöverskridande. Här accentueras ett av författarens centrala drag, att låta kroppen få befinna sig i en central position.

Personerna i boken är få, och de gestaltas genomgående utifrån ett fjärt och rentav fjärmande grepp. Utgångsläget är abstrakt, och miljöerna och bakgrundsskildringar förblir diffusa. Ändå fjärmar sig inte texterna helt från läsaren, tvärtom finns här en närhet, men inte den varma närheten, utan den närhet som kan förliknas vid en kylslagen försiktig fläkt över kinden. Den gör sig påmind när man som läsare hittar något självupplevt i texten.