Medelåldern och dess vånda

Som du såg mig då

Mårten Westö

Förlag: Schildts & Söderströms

Medelålderskriser. Det är ett fenomen som ofta behandlas i damtidningar och ytliga veckomagasin. Mer sällan ägnar någon författare ett helt verk åt ämnet. Det gör däremot Mårten Westö i sin senaste novellsamling Som du såg mig då. Här är det inte fråga om yta eller ytlighet. I nio texter behandlas medelålderns olika framtoningar och nyanser på ett stillsamt berörande sätt.

Olika former

Infallsvinklarna är många, som i novellen Mein Herz brennt där författaren använder sig av det omvända perspektivet, och bygger upp berättelsen utifrån förövarens synvinkel. Handlingen, miljöbeskrivningarna och personerna målas ofta upp långsamt och mjukt, vilket frammanar en viss spänning, men en försiktigt sådan.

Inte sällan hittar man ett underliggande hot, en katastrof som är i antågande. Lika mycket handlar det om tillbakablickar på de dagar som redan farit sin kos. I Novellen Riksväg ett skymtar i stället dilemmat fram med barn som lämnar boet, de kvarblivna vuxna som inte längre verkar nå fram till varandra. Den plötsliga friheten som man kanske i grund och botten inte vill ha förvandlas till ett fängelse. Texten bygger på två parallella berättelser där Gabriella och Kaj i en växelverkan ger uttryck för sin egen upplevelsevärld, och den skiljer sig till sin struktur från de övriga. I en annan novell använder sig författaren av ett monologberättande.

Jämn helhet

Andra teman som behandlas är kroppsbyggaren och hans värld, där doping och beroendet blir ett fängelse. Här undersöker författaren också de destruktiva och farliga relationerna som kan bli följden.

Trots de vitt skilda världarna som karaktärerna befinner sig, finns här ändå ett nästan suggestivt anslag som verkar förenande och bidrar till en jämn novellsamling som definitivt känns som en helhet.

Det handlar om solitära liv som skymtar fram genom en skugglik och lite färglös diffus värld, där känslor av ensamhet och vemod smyger sig på trots olika livsvillkor. Smärtan mitt i livet är densamma för alla. Utmaningarna likaså. Ska man våga gå vidare eller ska man stanna? Frihet eller fängelse? I en novell konkretiseras det genom en fängelsekund som förlorat sin kärlek. Det jämna anslaget med en mycket personlig och egen författarröst som träder fram kan kanske uppfattas som enformigt, men just därför är novellen som form lämplig. Man kan ta till sig texterna i lämpliga portioner enligt eget godtycke.

Många åldrar

I några lässituationer märker jag att gestaltningen som hjälper till att synliggöra en persons ålder, inte alltid stämmer med det som uppdagas längre fram i texten. Det händer att jag uppfattar att person är betydligt yngre än vad författaren senare i texten slår fast genom olika åldersmarkörer.

Det kan man tolka som en bristande gestaltningsförmåga hos författaren, men med tanke på medelålderstematiken, skapar det här i stället en ännu större trovärdighet när det gäller karaktärerna. Just så kan det kännas när man kommit en bit på väg, uppfattningen om den egna åldern kan variera i förhållande till omvärldens eller den reella verkligheten. Man bär som bekant alla åldrar inom sig, och de skymtar fram lite godtyckligt.

Handlar inte medelålderkriser bland annat om att på något sätt bli ett med sin ålder? En acceptans gentemot det som varit och en stilla förväntan och ett större saktmod gentemot det som återstår. Allt handlar om en nyorientering där det förgångna kan blir en barlast, alternativt en bro som bär vidare. Novellerna synliggör allt det här på många plan.

Novellsamlingen avslutas med novellen Hundarnas himmel, en beskrivning av en älskad hund som dör och en åldrande fader. Texten innehåller mera sting och till en början också ett absurt drag, senare en kroppslig närvaro som skiljer sig från de andra mer dovt diffusa novellerna där mycket förblir dunkelt. Kanske finns här ett drag att utveckla i framtida texter?