En avvikande ögonöppnare

Att inte vilja se
Författare: Jan Guillou.
Förlag: Piratförlaget, 2014, 411 sidor.

Att inte vilja se utspelar sig under andra världskriget. Men den fjärde boken i Guillous serie om 1900-talet handlar inte om krigets grymheter utan om de som följer med vid sidan om.

Krigstiden skildras genom överklassens ofta lyxartade problem i ett Sverige som står neutralt enligt bästa förmåga. Det här perspektivet behandlar frågan om vilken information som fanns att tillgå, hur omvärlden tänkte och resonerade om krigsskeenden. Guillou framför mellan raderna - trots boktiteln - att det är fullt förståeligt att man i Sverige inte kunde förstå att Förintelsen pågick.
De tyskvänliga bröderna Lauritzen - som fått sin utbildning i Dresden - är kluvna. Å ena sidan önskar de att Tyskland (som de anser överlever dagsländan nazism) segrar i kriget. Å andra sidan vill de se sitt hemland Norge fritt.

En familj på flera fronter

Den genomgående centrala karaktären denna gång är familjeöverhuvudet Lauritz Laurizens. Den förmögne ingenjören har hunnit fylla 60 och är i full färd med att fullborda sitt livs största brobygge. Kontrasten mellan att skapa i fred och förstöra i krig är påfallande. Men största delen av arbetet går på rutin och fokus förskjuts till privatlivet.
Trots att Lauritz fru kallar honom för en struts som inte vill se vad som sker är han fortsättningsvis intellektuellt skarp och sexuellt stark, vilket har betydelse för den täta berättelsen.
Den osannolika familjesammansättningen - från en son som är SS-befäl till en dotter i Hjemmefronten - ger vida diskussionsramar. Här nyanseras en mängd efterkloka bilder i skenet av vad olika tidningar skrev under åren 1940-45.

Läs dem alla!

Trots att allt är frid och fröjd hemma i Saltsjöbaden är sorgen ändå oundviklig. I familjen Lauritzen gråter man inte, men denna gång kommer tårarna, vällandes fram.
Guillou lyckas som vanligt i stämningsskapande på bred skala och skriver med fingertoppskänsla för ordval.
Mirakelmöten, en av Guillous favoritkryddor, förekommer också som vanligt. Då frågar man sig hur stor del av allt det häpnadsväckande i familjeberättelsen som är uppdiktat. Visst, det är prosa, men prosa med ett givet uppdrag och en historisk trovärdighet.
Romanserien fortsätter leva upp till ambitiösa anspråk att skildra ett århundrade genom en släkts historia.

Jag sträckläser boken, men behållningen hålls framför allt uppe av romansvitens helhet så här långt. I stället för att fundera hur bra den fungerar som fristående tar jag tillfälle i akt att uppmana alla plocka upp första delen Brobyggarna. För precis som i tidigare recensioner vill jag hävda att denna serie är Guillous främsta och viktigaste verk vid skrivdonet.