En lite annorlunda musikal

The Last 5 Years, skriven av Jason Robert Brown är på många sätt speciell om man utgår från det klassiska musikalkonceptet. På scenen finns endast två skådespelare, i princip en enda dekor och en föreställning som körs utan paus under en och en halvtimme. Här finns inga påkostade yttre ramar eller svulstiga sångnummer och med en i musikalsammanhang minst sagt överraskande upplösning.

Dubbla tidsaxlar

I handlingens centrum finns en betraktelse av ett femårigt äktenskap som slutade med separation. I denna version på ÅST möts det tidigare paret femton år senare i ett rättegångsliknande sammanhang där de inför varandra och publiken spelar upp separata sekvenser ur det tidigare gemensamma livet.

Cathy arbetar sig framåt i en omvänd kronologi med start från att hon blev lämnad. Jamies berättelse arbetar sig vidare i en naturlig kronologi från den första träffen.

Som stöd för handlingen har publiken ett antal digitala textremsor med tidsangivelser och fakta som ser ut att vara hämtade ur en rättssal. Det här ger struktur åt storyn som kunde kännas rörig på grund av de parallella tidsscenarierna.

Otydlig text

Pjäsen gestaltas i huvudsak med sånger som sker genom soloframträdanden som huvudpersonerna skådespelaren Cathy (Anna-Maria Hallgarn) och succéförfattaren Jamie (Alexander Lycke), framför turvis genom hela pjäsens gång. Därtill finns några få monologer.

Greppet ställer stora krav på regissören och självfallet på texten, som i översättning inte alltid ger originalet rättvisa när det gäller det språkrytmiska, vissa alldagliga fraser känns smått patetiska när de framförs melodiskt och i sång. De fjorton sångnumren består av klassiska musikalnummer och därtill en mix av bland annat jazz, rock och amerikanskt 40-tal.

Det hela avhjälps inte heller av att det stundvis finns brister när det gäller artikulation och frasering, vilket ytterligare försvåras av att skådespelarna sjunger på rikssvenska. Utan textning ovanför scenen hade det stundvis varit nästintill omöjligt att uppfatta texten i sin helhet.

Starka sångnummer

Ett pikant grepp är orkestern som hela tiden är synlig på scenen, och som vid sidan om sitt uppdrag som de sköter med bravur, agerar som en form av statister, domare i en rättssal, där de sitter omgivna av skrifter och böcker. Det här utgör den huvudsakliga rekvisitan på scenen, även om den till viss mån fylls på under pjäsens gång. En vacker och ståtlig scenbild som bidrar med tyngd och enhetlig inramning till den annars fragmentariska helheten.

Framför domarsätet "uppträder" skådespelarna turvis med sina sångnummer, medan den andra parten oftast sitter bredvid, iakttar och lyssnar. Ja, stundvis känns det hela mer som separata sångframträdanden än en helhet. Redan efter några sångnummer börjar regin kännas förutsägbar, på gränsen till enformig och statisk. Mer kunde säkert ha gjorts, utan att originalupplagan hade rubbats allt för mycket.

Variation finns det för all del att hitta i själva sångnumren. Det finns många exempel där Alexander Lycke och inte minst Anna-Maria Hallgran lyckas trollbinda publiken under några intensiva, laddade minuter, bland annat i en rivig gestaltning av ett distansförhållande i sången En sommar i Ohio.

Nämnas kan också Jag är del av det, som gestaltar det symbiotiska förhållandet med den framgångsrike författaren (Jamie) som inte är beredd att tumma det minsta på sin karriär för att ge rum för motparten. Motpartens version är dock den motsatta, och Jamie upplever sig vara ytterst stöttande (Sången om Schmuel) när det gäller Cathys skådespelarkarriär som inte riktigt vill ta fart.

Här finns den klassiska genuskonflikten när det gäller skapandets villkor, tankarna går till Fredrika Runeberg och Märta Tikkanen. Frågan är bara hur aktuell den känns för dagens unga konstnärsfamiljer.

Pjäsen rymmer stora känslor och sätter fokus på konstutövandets villkor, konkurrens och avundsjuka som också kan förekomma mellan människor som älskar varandra. Rent generellt synliggör pjäsen också behovet av en rak och öppen kommunikation.

I det här sammanhanget saknar man delvis interaktionen mellan skådespelarna, samtidigt som det solitära uttrycket rent visuellt och symboliskt förstärker pjäsens grundtematik, klyftan, ensamheten och det tragiska i att inte nå fram till varandra innan det är för sent.