En fin flykt till det förgångna

Bok: Transparante Blanche
Författare: Peter Sandström.
Förlag: Schildts & Söderströms, 2014, 227 sidor.

Bonnie 11 år har fått sommarlov. Vad Neo 17 år gör om dagarna framkommer inte, men så handlar boken inte heller om dem utan om deras far, poeten och bokens berättare.

Han är inte med dem hemma i Åbo och han är inte där de tror (på arbete i Estland för att tjäna pengar till familjen). Nej, han spenderar veckor hos sin gamla mor i Nykarleby. Hon är helare och behöver hans hjälp med ett sista uppdrag, så länge den varma kraften kan strömma till hennes händer.
Den sedan länge bortgångne faderns Ford Capri som stått i garaget i decennier ska sättas i gång igen. Och allt får ta den tid det tar, för nu ska det minsann göras upp med gamla minnen om både en mor som helar människor, en far som dödade (läs: avlivade) hästar, och överlag uppväxtens vedermödor och ljusglimtar.

Episoderna med tonårsförälskelsen Terese i kaféet i vattentornet är söta och melankoliska på samma gång och ger boken andningsrum och rytm.

Skickligt skriven, men än sen?

För mig väcker boken frågor om skrivkonstens egenvärde. Författaren hoppar skickligt mellan minnesstigar och följer upp spår i olika tider utan att man som läsare förvirras det minsta.

Den smidiga språkdräkten passar utmärkt i detta gränsland mellan då och nu. Flytet är modernt, men ordvalen respektfulla gentemot flydda tider, börjande med en så enkel sak som att tala om far och mor.

Utan friktion går samma stil från att berätta om att driva traditionellt jordbruk till att skriva mejl. En del ordval är vad jag förstår speciella för Österbotten och ibland får dialekten ta plats.

Hur mycket är det briljanta berättandet värt om det som berättas är torftigt, främst berättarens terapi?

Sommar i det förgångna

Den här boken är enligt mig mindre om en uppgörelse med det förflutna och handlar mera om det som kommer fram mellan raderna. Det viktiga är det som skymtas i övergångarna mellan kapitlen; små påminnelser om vad berättaren av oförståeliga skäl flyr från (sina barn som beskylls för att skjuta bort honom trots att det yngsta är endast 11 år).

Här finns onekligen en äkthet i sättet att behandla små och stora frågor i livet. Funderingarna måste till och med per nödvändighet bli djupa, för att ta tid, för att han inte ska behöva axla sitt ansvar riktigt ännu, för att han inte är redo att möta nuet.

Han tillbringar sommarveckor med tankarna i det förgångna. Närvaro på ett ställe är frånvaro på ett annat.

Tillkämpade bekymmer

Berättargreppet är minst sagt stadigt, men det som berättas är ofta frustrerande. Det finns nämligen många sätt att spendera sommarveckor på. Ett är att sitta på ett bibliotek långt borta från sina barn och skriva mejl till sin tonårskärlek om hur det gick med en råtta de haft som husdjur.

För mig kan en av berättarens egna kommentarer om några frågor sammanfatta hela paketet:

"Detta var saker som ingen egentligen behövde bekymra sig över, det var snarare att betrakta som en lyrikers tillkämpade bekymmer, svårigheter som gav näring åt grubblerier och vaga föreställningar om människors godhet eller ondska."

Hoppas boken inte är fullt så självbiografisk som den verkar och uppges vara.
Den poetiska lidelsen inger inte mycket förtroende och frun (exfrun?) skyls över med korta negativa hänvisningar till "Skattmästarn". I respektlös ton beskrivs hon som en kvinna som håller kontot på plus och ser till att barnen har nya kläder, som om det inte vore lika värdefullt som poetens grubblerier.