Intressant konsertutbud i 15 år

Konsertens första halva bestod av Kari Kriikkus femtio minuter långa, finurliga verk Bizarre Bazaar.

I egenskap av såväl kompositör som orkesterledare och klarinettsolist tog han publiken med på en intressant musikalisk resa för att uppleva stämningen i exotiska basarer runtom i världen.
Kriikku har genom åren färdats i kulturer där klarinetten har en särställning bland instrumenten, d.v.s. i Ungern, Bulgarien, Rumänien och Israel. Där han rest i de olika kulturerna har han samlat in musikstycken som har tilltalat honom och – som han själv uttrycker det i programbladet – helt sorglöst bearbetat dem för konsertbruk.

Från Ungern och vidare

Här följer en kort reseskildring från torsdagens hisnande upplevelse.
I den ungerska basaren inledde Kriikku med sin klarinett och gick småpratande fram i folktonligt samspråk med Finländska kammarorkestern, för att plötsligt få ett nysskov och genom stampande i golvet ange tempobyte. Effektivt och roligt!

I den rumänska basaren bjöd Kriikku på ett vackert, sentimentalt melodiskt klarinettsolo för att via ett glissando ta oss över i en argentinsk tango, där det svängde ordentligt.
Som kontrast till tangon satt sedan den portugisiska fadon bra med sin innerlighet i lugnet och långsamheten. Här gav Kriikku bevis på att ljudförstärkning i kyrkan egentligen inte alls behövs. Det allra svagaste pianissimot hörs nog då publiken sitter andäktigt trollbunden. Det intensiva samarbetet med kammarorkestern fungerade fint i de välgjorda arrangemangen. Och sällan har man sett orkesterspelarna så på alerten och samtidigt glatt avslappnade.

Snabba fingrar och fötter

Mot slutet av resan kom vi in på en arabisk marknad, där klarinettens klagande stämma till ackompanjemang av ett rytmiskt dunkande från darbukan stegrades i en suggestiv stämning. Det var nästan så man såg magdansöser i kyrkgången!

Avslutningen på resan bjöd på överraskning som tog publiken med storm; till portugisiska tongångar förvandlas violinerna till mandoliner, Kriikku drillar på sin klarinett och ger prov på både snabba fingrar och snabba fötter. Konsertens första del kulminerar i en otrolig uppvisning där Kari Kriikku steppar intensivt till ett suggestivt trummande. Med jubel i publiken och applåder som inte vill ta slut som följd.

Kändes lite tomt efter paus

Att sedan efter pausen sätta sig och ta till sig Rickard Strauss musik framförd av en kanske något mindre entusiastisk kammarorkester med sin dirigent Jukka-Pekka Saraste, kändes en aning tomt. Visst klingade orkestersviten fint och samstämt, men det kändes ändå blekt i jämförelse med den hisnande musikaliska resa vi upplevt innan pausen.

I mina kommentarer hittar jag; nyklassicistiskt, lättsamt och melodiskt, majestätiskt och festligt pompöst, lekfullt och dansant, och till sist karnevalstämning. Kan det vara så Rickard Strauss tänkte sig då han plockade de nio bästa musikstyckena ur sin opera Ariadne på Naxos, som inte blev så stor framgång 1912?