Den finska mannens dilemma

I pjäsen Huiputtaja är det en teaterförening i Hangö som söker en ny regissör till sin nästa uppsättning och de flesta roller på scenen innehas av fiktiva medlemmar i denna förening. I likhet med Raseborgs sommarteater låter man tvåspråkigheten glimta fram, om än på ett ganska harmlöst sätt. På samma sätt driver man även lite med fina Ekenäs.

Roliga karaktärer

Den nyskrivna pjäsen följer sedan en klassisk universell story som accelererar utan konstigheter i kronologisk ordning. I centrum står Esko Jantunen (Jouni Kaarre) som befinner sig mitt i en skilsmässa när han även blir arbetslös från fabriken. Precis som sin tidigare hustru Annukka (Päivi Kulmala) är han medlem i teaterföreningen där det finns en bukett med andra personligheter. Esko som är en självisk person vill nu få ordning på sitt liv och sin ekonomi, men accepteras inte av "vännerna" i teaterföreningen och kommer då på en genialisk idé. Nu följer en farsliknande härva av förljugenhet och dubbelspel. Mer skall inte avslöjas.

Teaterföreningen har det dock bättre förspänt när en ny charmant fransk regissör träder in och blåser nytt liv i den. I synnerhet i kvinnorna. Även den figuren spelas av Jouni Kaarre som i den här uppsättningen lyckas väl med att karaktärisera sina rollfigurer på ett övertygande sätt. I sammanhanget kan även nämnas Eija Koivumäkis insats när hon på ett träffsäkert sätt gestaltar den alkoholiserade Paukku som trivs bäst på den lokala krogen Grönan.

På scenen syns även Björn (Jorma Rajaheimo), Annukkas nya rika "seglare", samt föreningens strikta ordförande (Saija Honkanen). Beskäftiga Hanne med ett gott hjärta spelad av Sirpa Friman är också en kul figur. Kalle (Dan Rostedt) och dottern Lina (Jannica Hedback) ger lågmäldhet balans till de andra karaktärerna. Flera av skådespelarna innehar även flera mindre roller.

Skön känsla

Det här är slow-teater där handlingen och karaktärsförändringarna som är en del av pjäsens grundmotiv tillåts ta den tid det tar. Ändå kan man kanske tycka att den första akten som räcker nästan en och en halv timme är i längsta laget. Scenbytena sker genomgående på ett repetitivt sätt med bakgrundsmusik som delvis mjukar upp de lite klumpiga övergångarna mellan olika scenrum. Lite mer variation och täthet i regin hade hjälpt till att lyfta helheten.

Handlingen och upplösningen är rätt förutsägbar, men det hindrar ändå inte en känsla av autenticitet och en gemytlig trivsam stämning efterhand som man lär känna karaktärerna och deras inbördes förhållanden.

Den som söker en "enkel" teaterupplevelse, för den skull inte förenklad, tilltalas säkert av Huiputtajas traditionella grepp med en universell "framgångsstory" i bakgrunden, kombinerad med många igenkännbara miljöbeskrivningar från den yttersta udden. Här finns också humor och en godmodig nyans som trots pjäsens lite övertydliga slutproklamation, ändå efterlämnar en känsla av något mjukt i maggropen när man åker hem.

Eskos förvandling från "den starka stolta finska mannen" till något helt annat kan man bra ägna några sommartimmar åt att se. Hangon teatteri kompletterar utbudet av sommarteater i regionen, även om uppsättningen förverkligats med små medel. Under torsdagen fanns endast cirka tjugo personer i publiken. Skådespelarna och arrangörerna skulle på alla sätt vara värda ett publikstöd för den insats de gör för den lokala kulturen. Folkparken i Hangö erbjuder även en grön och skön teateromgivning som också blir en del av teaterupplevelsen.