Den hemliga tanten fixar vi tillsammans

Svartå slotts sommarteater firar i år sitt tioårsjubileum. Under åren som gått har sommarpubliken fått ta del av olika farser av bland andra textförfattaren Ray Cooney. I år är det farsen Nobody's Perfect av Simon Williams i finsk översättning (Täydellinen täti) som spelas. Den brukar även framföras under den svenskspråkiga titeln Ingen är perfekt.

Scenografin är den sedvanliga, olika rum i rummen och en uppsättning dörrar som förstås också i år är i flitig användning. Handlingen är till synes enkel, men också den blir förstås full av invecklingar, lögner och undertoner bara tiden lider.

I centrum finns den här gången den tråkige statistikern Leo (Jani Karvinen) som under pseudonym skriver känslosamma romaner om kvinnor till kvinnor. Hans hemlighet uppdagas när en vacker kvinnlig förläggare (Heli Sutela) ringer och berättar att han vunnit ett åtråvärt pris och vill träffa honom. Problemen hopar sig. När man inledningsvis skymtar en uppsättning kvinnokläder och peruker kan man redan ana vart vägen bär. Den hemliga mostern är på väg in i rollspelet och nu kan vad som helst hända.

Bra samspel

För att göra det ännu mera komplext träder också Leos far (Sixten Lundberg) in på scenen som är både viril och påhittig. Lundberg gestaltad i en lite äldre upplaga än man är van att se honom fungerar fint. I luften finns nu ett hot om att sända honom tillbaka till ett senilboende, vilket kan undvikas med manipulation på flera plan där man trycker på den andres svagheter.

Farfar är i maskopi med sitt barnbarn, tonårsdottern (Vilma Kinnunen) som ömsom stöder, ömsom bojkottar den absurda situation som den känslomässigt hämmade fadern hamnat i. Farfar och barnbarn är på scenen ett mycket samspelt par med god interaktion och också Vilma Kinnunen hanterar sin roll som ung upprorisk tonårstjej mycket väl

Det märks att konceptet på sommarscenen är välbeprövat. Allt flyter på som det ska, det går nästan på rutin. Replikskiftet är rappt som sig bör, timningen för det mesta exakt, några enstaka gånger kanske lite för snabbt avancerat så att handlingens trovärdighet lider, i den mån handlingen i en fars nu kan bli osannolik.

Telefonhets

Akt två bjuder till en början på lite mera dynamik i form av ett karakoke-inslag mellan farfar och barnbarn som friskar upp. Efter akt ett börjar man så smått vänta på att saker ska börja avancera. Allting accelererar mot slutet då ett ganska härligt telefonmaraton tar vid som delvis ersätter de fysiska språngmarscherna och dörrsmällandet som ofta brukar kunna ses i farsernas slutskede.

Det är mycket att hålla reda på, inte minst för Jani Karvinen som nu parallellt ska hålla isär två olika röstroller i ett tempo som är minst sagt häftigt. Den uppgiften lyckas han väl med och här kommer han bäst till sin rätt. Det märks genomgående att också skådespelarna verkar trivas i sina roller och med publiken. Farsen bjuder också i år på några timmars underhållning som låter sig väl kombineras med ett besök i slottsparken som vädret till trots just nu står i full prakt.