Relationsdrama i Rödbergen

Vackra människor

Peppe Öhman

Förlag: Schildts & Söderströms 2014, 350 sidor.

I handlingens centrum står Ida och Max som är ett par samt Sanna och Johannes som är ett annat. De bor i Rödbergen och försöker anpassa sig till livet som vuxna, ansvarstagande småbarnsföräldrar varvat med jobb och nöjen.

Flera år tidigare tillbringade Ida och Johannes en krogkväll tillsammans som aldrig ledde till något mer, men när de möts igen på sina respektive barns dagis är attraktionen ett faktum. Vad som inleds som försiktiga förstulna ögonkast fortsätter i flirtiga sms och hemliga träffar, vilket så småningom påverkar såväl Sanna och Max som andra i deras omgivning.

Äta kakan och ha den kvar

Bokens huvudpersoner gestaltas ingående och fyra väldigt olika karaktärer tar snabbt form. Ida jobbar på Utrikesministeriet och har höga tankar om sitt eget intellekt. Max jobbar på en reklambyrå, är väldigt mån om sitt yttre samtidigt som hans motto i livet är att äta kakan och ha den kvar. Sanna driver Ljuvligheter, av Svenskfinlands största bloggar där livet framstår som en rosenskimrande dröm. Johannes är en något drömmande dokumentärfilmare som helst vill utföra jobbuppdrag på andra sidan jordklotet.

När Ida och Johannes möts igen sätts inte bara en mängd känslor i rullning, utan även livsavgörande frågor väcks. Är ett tryggt men tråkigt förhållande att föredra framom ett nytt med osäker utgång? Hur och med vem vill vi leva våra liv? Det optimala vore två parallella liv i dels det nya, dels det gamla förhållandet helt i enlighet med Max "äta-kakan-motto". Faktum kvarstår dock – det går inte.

Hipster

Om man inte är eller varit Helsingforsbo och upplevt vardagen i vad som omnämns som hipsterkvarteren i Rödbergen där handlingen utspelar sig kan vissa nyanser särskilt i karaktärsskildringen vara svåra att uppfatta och till fullo förstå. Jag slits mellan att å ena sidan uppskatta det faktum att persongalleriet innehåller realistiska karaktärer såtillvida att de ter sig ytterst mänskliga och långt ifrån alla gånger är särskilt lätta att sympatisera med, samtidigt som de å andra sidan nästan får en parodisk utstrålning i sin önskan att vara speciella, individuella och intellektuella.

Yta och bekräftelsebehov är förstås stora komponenter även i vuxenlivet, men det kan inte hjälpas att jag lite för ofta identifierar karaktärerna med tonåringar snarare än med 30-plussare. Ta till exempel Sannas bloggtitel Ljuvligheter. Johannes som genast då det långvariga förhållandet mellan honom och Sanna strular uppdaterar sin förhållandestatus på Facebook till It´s complicated, innan de ens hunnit diskutera saken. Det här betyder inte nödvändigtvis att karaktärerna inte framstår som trovärdiga, utan snarare att det förmodligen finns undermeningar som jag inte alla gånger uppfattar.

Romanen i sin helhet är dock i allra högsta grad trovärdig, och språket flyter lätt. Trots sina 350 sidor är boken snabbläst med korta sina korta kapitel och Öhmans medryckande sätt att uttrycka sig. Det är en bra bok, som jag både vill och behöver läsa en gång till.