En mästarberättare vid sitt dragspel

Den charmiga och chosefria Maria Kalaniemi började konserten med en meditativ komposition Trädet. Den svepte publiken in i rätt stämning som stöddes av Walhallas nationalromantiska bakgrundsmålning. Meditationen flöt spårlöst in i Så skimrande var aldrig havet, där Kalaniemi lät musiken vibrera och målade en tablå innan hon sjöng den bekanta melodin med ytterst sparsamt ackompanjemang. Detta gjorde att fokus blev på orden och låten blev en av höjdpunkterna under den högklassiga konserten. Maria Kalaniemi är en mästare att berätta en historia med sitt spelande. Varje ton hade en mening.

Tango på svenska

Eero Grundström talade inte svenska, utan en rolig Raumodialekt som tillförde mycket humor i konserten. Reseharmonikans ljud kom till sin rätta när Eero spelade solo – tillsammans med dragspelet hördes instrumentet knappt, man hörde snarare Eeros händer banka på klaviaturen. Tangon Täysikuu, med svenska ord av Lars Huldén, lät fräsch och ny på svenska. Maria berättade att hon funderat om man över huvud taget kan sjunga finsk tango på svenska, och visst kan man – tangon fick massvis av applåder.

Det var en nyhet för mig att låten I fjol så gick jag med herrarna i hagen har sitt ursprung i Bromarv, där Hilma Ingberg, bakande sina "kakun" sjöng in sången till Sveriges radio, som råkade vara på plats år 1957. Publiken inbjöds att sjunga med, och det gjorde den. Eeros mellanspel var pricken över i:et, helt suveräna, roliga och gripande bluestoner. Det var någonting hypnotiskt över Kalaniemi-Grundströmduon – vi kunde ha fortsatt sjunga resten av kvällen samma låt.

Allsång blev det också i Amerika-finländarnas inofficiella nationalsång, Lännen lokarit, och jag fick lust att söka fram orden och börja tralla där hemma – det är väl meningen med folkmusik.

Berörande

Ännu en höjdpunkt var De rosor och de blader, som har sitt ursprung i Pellinge, där Anderssons och Lindroos sång bandats in. Först tänkte jag att sången var en mystisk vals, sen att den hade drag av argentinsk tango, sen att den lutade sig mot Misirlou och Grekland. Pellingesången blomstrade i Marias och Eeros tolkning.

Den sista höjdpunkten var brudmarschen Napoleon. Den var som en minimusikal, trots att melodin var enkel. Jag såg framför mig ett par som förenats efter en svår tid, och en mängd lyckliga människor på ett vackert och soligt skärgårdsbröllop. Jag fick tårar i ögonen och jag tippar att jag inte var den enda. Duon spelade fyra extra låtar, bland dem en vacker version av tangon Liljankukka på svenska, också den till text av Lars Huldén.

Maria Kalaniemi och Eero Grundström, som båda är lärare i Sibeliusakademin, bjöd en tacksam publik på folkmusik med modern touch, på versioner som gör de ursprungliga sångerna lättare att lyssna på i vår moderna tid. Samtidigt behandlar duon de gamla låtarna med vördnad och bockar högaktningsfullt inför folkmusikens forna mästarmusikanter.