Glömda mardrömmar

Maraminne

Mia Franck

Förlag: Schildts & Söderströms 2014. 337 sidor.

Mia Franck debuterade i fjol med fantasyromanen Martrådar, i vilken det unga fotbollslöftet Mati lever ett dubbelliv som en hämndlysten mara som hemsöker folk om nätterna. Hennes syster har begått självmord och rättvisa ska skipas.

I uppföljaren tar Franck åter med läsaren till den fiktiva staden Björknäs, en småstad förvillande lik Ekenäs. Mati är också tillbaka, men hon är inte sig själv. Vissheten om att hon har glömt något viktigt är påtaglig. Hon vandrar runt i Björknäs i hopp om att minnas, samtidigt som hon känner sig iakttagen vart hon än går. Hennes instinkt är att fly, tills hon träffar Nor, en ung man som för henne genom underjordiska tunnlarna till Birkenes, den gamla staden som besitter en uråldrig magi. Nor är övertygad om att Birkenes behöver en mara för att få ordning på de magiska krafterna som är ur balans, men marans balans är också rubbad...

Stark småstadsskildring

Boken är indelad i tre delar, där den första till största delen utspelar sig i Björknäs och de två följande i Birkenes. Liksom i Martrådar ligger Francks styrka otvivelaktigt i att skildra småstadsmiljön. I det avseendet är hon alldeles fenomenal – under Matis vandring genom Björknäs känns det nästan som om man som läsare går där bredvid henne.

Trassliga trådar

Däremot upplever jag att skildringen av Birkenes haltar en aning. I Birkenes har Mati åter funnit sin inre mara som tidigare var bortglömd men som här växer sig desto starkare. Påverkad av stark magi glömmer hon att hon är Mati och går helt upp i sitt "marjag", samtidigt som martrådarna hon ska hålla ordning på är trassligare än någonsin.

Handlingen skildras till stora delar genom marans ögon, och det faktum att hon gestaltas som både förvirrad och frånvarande påverkar tyvärr även romanens karaktär i samma riktning. En tydligare bakgrundsskildring kunde ibland vara önskvärd för att få ett bättre grepp om romanen. Tanken är att Maraminne ska vara fristående från sin föregångare, men utan den i bakgrunden är det stundvis svårt att hänga med. Utan att avslöja för mycket känns vissa vändningar i handlingen onödigt abrupta, och kopplingen mellan Björknäs och Birkenes ter sig något diffus. Å andra sidan är det kanske meningen – slutet på romanen lämnar inga tvivel om att mer är att vänta.

En egen nisch

Det som utan tvivel ger romanen ett lyft är å ena sidan Francks målande och lättflytande språk, och å andra sidan det faktum att hon hittat en egen nisch i den finlandssvenska fantasysfären. Martrådar lade ribban högt, och även om uppföljaren kanske inte når upp till den nivån kommer vår egen finlandssvenska mara även i framtiden vara spännande att följa.