Kejsaren förbjöd Almas docentur

Alma Söderhjelm. Ett litteraturantropologiskt porträtt.

Bo Lönnqvist

Med de ovannämnda epiteten karaktäriserar etnologiprofessorn Bo Lönnqvist (f. 1941) sin betydligt äldre kvinnliga kollega professor Alma Söderhjelm (1870-1949) i sitt senaste verk. Citatet om henne är emellertid Bo Bergmans medan boken ingår i Svenska Folkskolans Vänners förträffliga biografiska serie och ger en utmärkt bild av en lärd dam med många intressen och ett fascinerande och omväxlande liv.

En mångsysslerska

Söderhjelm drogs i regel med både dålig hälsa och dålig ekonomi men hann det oaktat göra sig ett känt namn som historiker, författare, journalist, kåsör och med engagemang för de svaga i samhället. Lönnqvist understryker att han i biografin inte tillämpat ett kronologiskt utan ett mentalitetshistoriskt tillnärmelsesätt. Han tar sålunda fram olika aspekter hos denna mångbottnade dam och belyser hennes eget tänkande med många välvalda citat som ger läsaren en inblick i hennes relativt komplicerade väsen.

Efter sin disputation år 1900 sökte hon en docentur vid Helsingfors universitet. Trots konsistoriets enhälliga förord gick kejsaren inte med på en så radikal åtgärd som att utnämna en kvinna, då detta kunde tänkas ha ett dåligt inflytande i Ryssland. Dessutom hörde hennes far och bror till jägaraktivisterna, där också hon själv var med på ett hörn. Sex år senare hade vinden vänt och hon utnämndes som första kvinna i Finland till docent i allmän historia. Däremot kunde hon av formella skäl inte utnämnas till professor i samma ämne, vilket senare dock ledde till en lagändring.

Söderhjelms främsta intresse var den franska revolutionen och hon ägnade sig speciellt åt förhållandet mellan Axel von Fersen och Marie Antoinette som skildrades "med livfulla penseldrag". Hon utgav även von Fersens på franska skrivna dagböcker i svensk översättning. Förteckningen över hennes litterära produktion är imponerande. Hon kombinerade i sina verk sinne både för detaljer och för dramatik. Trots att hon inte själv gjorde något nummer av sitt adelskap öppnade det dock dörrar för henne till gods och privata arkiv i Sverige.

En stor vänkrets

Lönnqvist redogör rätt ingående för hennes många konstnärliga och intellektuella vänskapsband till bland andra Ragnar Hyltén-Cavallius, Mauritz Stiller, prins Wilhelm på Stenhammar och friherrinnan Thyra Klinckowström på Stafsund. Hemma hos Alma bjöds vännerna i regel på knäckebröd, ägg, ansjovis och brännvin och synbarligen var alla nöjda. Efter flera år som fri journalist i Stockholm blev hon tilldelad en personlig professur i historia vid Åbo akademi. Donatorn Robert Dahlströms änka Ellen Julin svarade för det ekonomiska bidraget till denna professur.

I Stockholm verkade hennes bror Werner i ett årtionde som Finlands minister, men syskonen drog inte jämnt, närmast beroende på Almas bohemiska livsstil. Lönnqvist tar också upp hennes mer negativa sidor såsom tvära lynneskast, orealism, kategorisering av människor och egocentricitet. Bo Lönnqvist har på briljant prosa skrivit en högst läsvärd bok om en mångkunnig och mångbottnad kvinna som minsann inte var någon dussinmänniska.