De döda på Vitön

Expeditionen. Min kärlekshistoria

Bea Uusma

Förlag: Norstedts 2013.

Det har gått mer än hundra år sedan starten 1897, och över åttio år sedan expeditionens sista läger med de tre deltagarnas kvarlevor påträffades sommaren 1930 på den otillgängliga Vitön, en del av Svalbard i Barents hav.

Bea Uusma, läkare, författare och illustratör, är den senaste som har gripit tag i Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg och deras misslyckade försök att nå Nordpolen med hjälp av sin tids toppteknologi, en vätgasballong.

De gick till väders från Spetsbergen den 11 juli och havererade den 14 juli.


Isvandring

Väl nere på isen fick de börja en mödosam vandring mot söder utan erfarenhet av arktiska förhållanden och med utrustning som de aldrig hade prövat. Att de klarade sig ända till början av oktober var en prestation.

Det som mer än annat gör att expeditionen och deltagarnas öde fortfarande intresserar är att det fanns så väldigt mycket bevarat i deras sista läger på Vitöns strand. Inte bara deras kroppar och utrustning, utan framför allt deras dagböcker och Nils Strindbergs fotografier.

Det här materialet har gett forskare och författare ett rikt stoff för vetenskapliga utredningar och litterära gestaltningar ända sedan dess. De första kapitlen, och det var inga dåliga kapitel, skrevs av journalisten Knut Stubbendorff, som gjorde största delen av fynden sommaren 1930, och så gott det var möjligt direktrapporterade till Dagens Nyheter.

Men Svenska sällskapet för antropologi och geografi var inte sämre, sällskapet fick hand om dagböckerna och Strindbergs oexponerade filmer, och producerade redan till julmarknaden 1930 en noggrann dokumentation över expeditionen, fynden och tolkningen av dem. Boken Med Örnen mot polen är fortfarande ett standardverk.


Två spår

Bea Uusma går på två spår i sin bok Expeditionen, spåren antyds med undertiteln Min kärlekshistoria.

Dels vill hon komma underfund med vad som verkligen hände de tre männen, dels vill hon tränga in i själva expeditionen, ända in i innerfickor och slitna yllekalsonger.

När hon äntligen kommer till Vitön ”hittar jag här fastän det är första gången”. Hon ser Frænkels dödsplats, hon sätter sig vid klippan där Andrée hittades och hon ser rakt mot Strindbergs enkla grav.


Noggrant

I fråga om expeditionen går Bea Uusma tillväga med vetenskaplig noggrannhet. Hon sammanfattar informationen i dagböckerna i ett kommenterat schema, med brottsplatsundersökarens ambition att i dokumenten hitta svaren på frågan varför de till slut dukar under. Hon sitter på Andréemuseet i Gränna och går igenom förteckningarna över tillvarataget material, och beställer fram långkalsongerna som Strindberg begravdes i.

Och i de gråbruna arkivkartongerna gör hon ett fynd som ingen tydligen har sett sedan det packades ned: ett fjorton sidors protokoll över den rättsmedicinska undersökningen av expeditionsmedlemmarnas kvarlevor. Undersökningen gjordes i Kysthospitalets källare i Tromsö.

Något obduktionsprotokoll har inte tidigare nämnts av någon forskare som har undersökt vad expeditionsmedlemmarna dog av, skriver Bea Uusma med berättigad stolthet.


Ny granskning

Tillsammans med en kriminaltekniker gör hon en ny skiss och en ny granskning av lägerplatsen, utifrån all tillgänglig information. Och då framträder ett sammanhang som ingen förut har sett, men någon kanske anat.

Hon nämner det inte, men slutet av Jan Troells film baserad på Per Olof Sundmans bok går i samma riktning som Bea Uusmas två sidor långa fiktiva beskrivning av vad som kunde ha hänt i början av oktober 1897.


Besattheten

Bea Uusmas bok intresserar den som vill få svar på gåtorna kring expeditionen.

Men hon lyckas också fånga den gåtfulla fascinationen, eller besattheten, som kan tvinga en människa att trotsa alla strapatser, även om målet till slut blir en gudsförgäten, vindpinad klippstrand på Vitön.
Kanske hon har drivits av samma tvång som fått den ena expeditionen efter den andra att bege sig i väg mot polartrakterna för att få svar på sina frågor.


Gravmonument

Det sena adertonhundratalets totala tilltro till den moderna vetenskapens och den moderna européns förmåga att besegra naturen, hur fientlig den än ter sig, har i alla fall fått ett av sina gravmonument på Vitön.
Efter alla mödor som de tre Andréemännen fick genomgå känns det inte mer än rätt att deras öde fortfarande berör.