Skamlöst roligt på Viirus scen

Han har tidigare bland annat uppträtt som drottning Silvia på svenska ambassaden och blivit vald till Miss Drag Queen 2013. I den nu aktuella föreställningen bjuds vi på det bästa i Christoffer Strandbergs repertoar, och följer med på en resa med så olika anhalter som Drottningholms slott och en dansbana i Ingå.

Föreställningens konferencier är den mysiga kulturfondsfarbrorn Gusi, en av ett fåtal rent fiktiva personer Strandberg gör. Han inleder med att hälsa alla välkomna på svenska och dålig finska, och bjuder på ett antal one-liners. En fond är som en stor säck med pengar, berättar han, och informerar sedan om att kulturfonden tagit patent på ordet kiva, så att varje gång någon uttalar ordet så klingar det i pengasäcken.


Träffsäkra tanter

Strandberg har visat sig vara något av en specialist på tanter, och just de kärleksfullt respektlösa tolkningarna av Halonen och Silvia är givna succéer.

Min egen favorit är ändå den mer nedtonade Elisabeth Rehn, vars röst Strandberg lyckas imitera med förbluffande precision. Hennes finlandssvenskt släpiga älskvärdhet kontrasteras av Strandberg med skämt om folkmord i Afrika, och det är kanske inte politiskt korrekt, men däremot skamlöst roligt.

Det är utpräglat lösryckta sketcher det handlar om, men Strandberg har på något sätt lyckats skapa en dramaturgiskt fungerande helhet av sina tanter och gubbar. Hans fenomenala förmåga att blixtsnabbt växla mellan karaktärerna möjliggör en mängd spännande möten, och till och med ett kabarénummer där de flesta av karaktärerna får stå på scenen samtidigt.

Sångnumren står Arja Saijonmaa för, med undantag av Höstvisan, som också Tarja Halonen och Jörn Donner får ge sina versioner av. Det sistnämnda numret hör till kvällens verkliga godbitar, med en trött och grinig Donner på sitt jazzigaste humör.


Mörkare underton

Strandbergs karismatiska och avväpnande scennärvaro är en njutning att se. Han samspelar mödolöst med publiken, och inkluderar varje impuls som kommer från det hållet.

Föreställningen innehåller också en del samhällssatir av det lättsammare slaget, i from av små pikar om kulturklimatet och Sannfinländarna.

Strandbergs karaktärer har dessutom alla en tragisk underton. Tarja Halonen har blivit arbetslös och samlar flaskor tillsammans med Pentti. På vintern pimpelfiskar dom för att klara livhanken, men det är svårt då Penttis ben är så smala att de går genom isen. Arja Saijonmaa tvingas efter två miljoner sålda skivor spela på en bingokväll i Ingå och ingen orkar längre lyssna på Elisabeth Rehns berättelser om gången då hon nästan blev president.

Strandberg tycks dras till det vackra i forna storheter. Möjligen är det också så att hans respektlösa imitationer fungerar bäst på personer som äger den värdighet som uppnås i en viss ålder.

Strandbergs gester och minspel är som gjorda för större estrader. Och varför inte? Skamlöst kan vara början på något stort.