Filmrecension: Motsägelsefull medieguru

Den femte statsmakten

Regi: Bill Condon. Manus:  Josh Singer efter böcker av Daniel Domscheit-Berg och David Leig & Luke Harding. I rollerna: Benedict Cumberbatch, Daniel Brühl, Alicia Vikander m.fl.

Vitsord:

Framtiden får utvisa vem Wikileaks vithårige överstepräst Julian Assange egentligen är: radikal medborgarjournalist och informationsidealist eller autistisk teknolognörd som ansvarslöst stjäl och obetänksamt publicerar andras hemligheter? Visionär eller paranoid? Jägare eller jagad? Både och?

Eftersom Assange fortfarande befinner sig i limbo på Ecuadors ambassad i London, rädd för att utlämnas till Sverige pga våldtäktsåtal, är svaren öppna. Här finns en fantastisk historia, men i Den femte statsmakten finns inte förmågan, perspektivet och den intelligenta tolkningen för en fantastisk film. Filmen vill så gärna vara The Social Network, men misslyckas.

Bäst fungerar filmen som en utmärkt åskådlig lektion i medier, källskydd och journalistikens villkor under nätets tidsålder, ungefär för gymnasieåldern (regissören har vanan inne med målgruppen efter två Twilight-filmer) – tempot är högt, thrillerintrigen spännande. Förtexterna är en snabblektion i kommunikationens historia från grottmålningar framåt. Sedan följer en resumé över Wiki­leaks verksamhet sedan 2007 då grundaren Assange (Benedict Cumberbatch) rekryterar den tyska programmeraren Daniel Domsheit-Berg (Daniel Brühl). Två nördar och en server förorsakar panik i amerikanska armén, diplomatiska kriser och otaliga spaltmeter i ärevördiga tidningar. Och sedan: fallet.

Men får vi veta något nytt eller förstår vi bättre Julian Assange och hans världsbild? Tveksamt.

Motsägelsefull

Cumberbatch gör en porträttlik, värkande ensam och stundvis rörande Assange, långt smartare än omgivningen (inklusive manuskriptet). Han spelar ställvis i en egen liga: en blek karismatisk uppenbarelse som blinkar långsammare och programmerar fortare än vanliga dödliga. Hans skådespeleri höjer sig över filmens trötta schab­loner och i slutmonologen talar han sig ur alltihop.

Motsägelsefullt hyllar filmen Wikileaks för att fälla banker, blottlägga maktmissbruk och inspirera den arabiska våren samtidigt som den kritiserar Assange för att bara vara ett stort ego. Greppet blir logiskt när man inser vem som skrivit den: kompisen som blev utpetad (liksom i The Social Network). Filmen är baserad på Daniel Dom­sheit-Bergs bok Inside Wikileaks: My Time with Julian Assange at the World’s Most Dangerous Website. Det är lätt egennyttig historieskrivning, för förutom att Daniel i filmen får det svenska stjärnskottet Alicia Wikander säger alla journalisthedersknyfflar sådant till honom som: "du är gränsen, utan dig kunde inte Julian skilja på fakta och fiktion."

I ett skede stänger Daniel ner webbplatsen av oro för visslarnas säkerhet. Här är filmen ytterst amerikansk: vad är det för skillnad om amerikanska armén skjuter civila i Afghanistan om en enda diplomats liv är i fara pga Wikileaks – även om de sedan klarar sig?

Men den tyngsta anklagelse som filmen har att komma med är att Assange FÄRGAR sitt hår – lita aldrig på en sådan man! Och det mest störande att det är så banalt och förutsägbart – i en film om en av världens minst förutsägbara organisationer.

Mest spännande är att spekulera vidare. Läs t.ex. på nätet Assanges öppna brev till Cumberbatch för varför han inte borde ha tagit filmrollen. Vidare meddelar Wikileaks att Assange aldrig varit med i en kult som barn, aldrig färgat sitt hår vitt och ingen har blivit skadad på grund av att den har varit en visslare. Å andra sidan – hur är det med Chelsea Manning (som tydligen smugglade ut all information på en cd det stod Lady Gaga på) och hennes fängelsestraff? Verkligheten överträffar fiktionen alla gånger.