Kolonialismens smutsiga arv

Livet på Grönland i slutet av 1700-talet är hårt, både för själen och för kroppen. Endast de starkaste överlever. Eller egentligen endast de ondaste, åtminstone om man får tro Kim Leines monumentala Grönlandskrönika.

Kim Leine föddes i Norge, flyttade som sjuttonåring till Danmark och kom sedan att bo 15 år på Grönland. Efter tre romaner som han baserat på sitt eget liv, och på sina upplevelser på världens största ö, ger han sig nu i kast med Grönlands smutsiga historia som dansk koloni.

I den brett upplagda tegelstenen Profeterna vid Evighetsfjorden följer han prästen Morten Falck från hans studier i Köpenhamn på 1780-talet till Grönland och den nybyggda koloniutposten Sukkertoppen. Falck är en modern och frisinnad präst, full av iver att ta sig an kristnandet av Grönlands infödda hedningar. Bara några år senare är han en alkoholiserad och desillusionerad tandlös man, nedbruten och på gränsen till sinnesförvirrad. Fallet har varit brutalt.


En upplysningsmänniska

Leine börjar Grönlandsdelen av sin berättelse just här, med den förnedrade och misslyckade prästen väntande på båten hem. Men innan vi kommit så långt i berättelsen har vi fått följa Falcks studier till präst och hans vandringar i ett Köpenhamn i 1700-talsupplaga och den mödosamma seglingen över Atlanten.

De korta, närmast lakoniska meningarna som Leine med förkärlek odlar får färg och liv av de mustiga sinnesintrycken. Det är fullt av lukter, smaker, ljud och synintryck. Morten Falck är en nyfiken student, men det blir väldigt lite bibelstudier och väldigt mycket av motsatsen.

Falck är en pragmatiskt lagd upplysningsmänniska, öppen för allt och beredd att leva som han lär. Han är med sin pragmatiskt vetenskapliga världsbild något av en anakronism, men det här är egentligen inte menat som någon kritik  man har inga problem att tro på honom som karaktär.

Han är mer intresserad av medicinen än teologin, och när han inte fiskar upp lik för obduktionsföreläsningarna på universitetet slösar han sina pengar på horor och sprit i stadens slumkvarter. Under tiden läser han Rousseau och fascineras av hans devis människan är född fri, och överallt är hon i bojor.

Hopplöshet och destruktion
Hans upplysningsideal blir fort testade av en kolonialgrönländsk verklighet full av korruption, vidskepelse och meningslös grymhet. Han lyckas knappt omvända någon av inuiterna, vilka lever som slavar under en dansk övermakt vars enda intresse är att suga ut landets resurser så effektivt som möjligt. Och umgänget med de danska kolonialherrarna är ännu mer katastrofalt.

Leine bygger upp bokens stora mittenparti kring de kristna budorden, så att varje budord får ett eget kapitel. Poängen är att visa hur varje budord bryts, brutalt och ofrånkomligt, helt enkelt för att det koloniala samhället inte erbjuder någon annan möjlighet. Det vankas alltså mord, misshandel, våldtäkter och svek, allt skildrat med kallblodig precision och utan någon pardon för läsaren.

Leines epos för ibland tankarna till Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, också den en berättelse om resan över Atlanten och mötet med ursprungsbefolkningen. Men där Mobergs svit var en hoppfull berättelse om att bygga sig ett bättre liv, är Leines bok snarare en berättelse om hopplöshet och destruktion.

Profeterna i bokens titel är kanske de som till sist ändå står för hoppet. De försöker sig på ett grönländskt självstyre som, trots att det misslyckas, kanske ändå inom sig bär fröet till en ljusare framtid.

Leines bok är ofantligt rik och drar åt så många håll att den undflyr varje försök till artbestämning. Att spretigheten delvis försämrar läsupplevelsen är klart, men den är en ofrånkomlig följd av Leines ambition att inte blunda för någon aspekt av sin smutsiga historia. Att han till sist ändå lyckas knyta ihop sin stora säck och lämna läsaren med en känsla av fullbordan är ett konststycke i sig.