Då ens dotter inte vill äta

Bok: Hungrig - En bok om ätstörningar och föräldraskap.
Författare: Sofia Torvalds.
Förlag: Schildts & Söderströms 2013, 221 sidor.

Det börjar med några små ord som förändrar hela livet under en Skypekonversation med hennes dotter som då var utbyteselev i USA: "Mamma, jag har en ätstörning."

Då Torvalds skriver boken har det hunnit förflyta två år sedan dottern kom hem. Under den svåra resan som dessa år inneburit har hon sökt svar på frågorna varför hennes dotter insjuknat, och vad hon kan göra för att hjälpa sitt barn.

Boken är lyckligtvis mer än en berättelse i mängden. Torvalds baserar den på den myckna litteratur hon under dessa år läst i ämnet, samt samtal med två forskare, fem föräldrar, fem flickor som har haft eller kämpat med ätstörningar och personal vid Fredrikakliniken i Jakobstad.

De intervjuade personerna citeras kontinuerligt boken igenom på ett väl avvägt sätt som levandegör texten och knyter det nödvändiga bandet mellan forskning, diskussion, verklige livssituationer och konkreta exempel.

Torvalds egen erfarenhet utgör en inramning som bidrar med en känslighet som känns äkta.


En lång färd

Det blir en resa från de första tecknen till lidandet, diagnos, samhällets press, vård, vårdalternativ och förebyggandet.

Som undertiteln säger handlar mycket om föräldrarnas roll och föräldrar får sannerligen goda råd, av både praktisk och själslig karaktär.

Boken riktar sig dock inte till någon bestämd målgrupp och kan fungera som en inkörsport till ämnet för vem som helst som vill få en inblick i vad allt det handlar om. För missförstånd finns det gott om där ute. En stor del av vården som erbjuds står under kritik och de lärda tvistar om vad ätstörningar egentligen är och hur de skall behandlas.

Torvalds diskuterar kritiskt och belyser skillnader mellan till exempel olika former av ätstörningar. Den minst förekommande, anorexi, är samtidigt den mest uppmärksammade; en obalans som här vägs upp.


Verklighet här och nu

Boken är en bra sammanfattning och bjuder på en kritisk diskussion samtidigt som man konfronteras med hur frustrerande det kan vara då ens barn inte kan äta normalt.

Fast man vet att ätstörningar är vanliga kan de så lätt bli osynliga. Därför kan denna bok rekommenderas till precis alla, som en påminnelse och väckarklocka om hur många faktiskt har det.

För någon tar det 35 minuter att äta tre körsbär, och stunden vid matbordet kan kännas tio gånger så lång och plågsam.

För annan rinner tårar ner på fatet då hon tvingas äta upp maten.

En 11-årig flicka tvångsmatas på sjukhus.

Just det, en 11-åring!

Dessa fall är finlandssvenska flickor eller unga kvinnor och det tål understrykas att boken fyller en funktion just i och med att den handlar om ätstörningar här och nu.

Det är säkert lättare att relatera, och förstå att det är någonting som faktiskt pågår runtomkring oss, då de intervjuade kommer från bland annat Ekenäs, Esbo, Vasa och Åbo.


Aktuellt grepp

Språket är genomgående enkelt, naturigt och stiligt; texten löper så att det bara är nödvändiga pauser för reflektion som kan hindra en från att sträckläsa den i ett huj.

Nya rön eller något egentligt nytt bidrag finns inte med, inte heller ett litterärt djup. Men några sådana anspråk har inte heller gjorts.

Verket är vad det utger sig vara, en bok med ett brett och aktuellt grepp om ämnet ätstörningar med fokus på en sammanfattning av vården i Finland och en diskussion om föräldrarnas roll.

Man måste komma ihåg att det faktiskt finns vuxna människor som sällan eller rentav aldrig läser böcker, allra minst facklitteratur eller vetenskapliga artiklar. Att plöja igenom litteraturen i ämnet ätstörningar kan säkert vara en övermäktig uppgift i en livssituation där man fått chockbeskedet att någon i familjen har ätstörning.

Speciellt då, kan den här boken vara ovärderlig.

Trots att en ätstörning kan vara oförståeligt tung för en hel familj skänker boken tröst och andas en viss optimism. Den är antagligen skriven i just rätt ögonblick, då den mörka resan ännu påverkar tillvaron som äntligen börjat ljusna.