Ensamvarg i en värld som är karg

Böcker

Bok: Istället för grindcore.
Författare: Petter Sandelin.
Förlag: Schildts & Söderströms, 66 s.

Så här seriöst har jag aldrig sett finlandssvenska dikter av ungdomlig karaktär samlade, i varje fall inte strofer nedsmutsade med sådan här äkthet och nutidsterminologi.
Det sistnämnda är på gott och ont.
Populärkulturella referenser och engelska ord och begrepp förekommer frekvent, på gränsen till överdrivet. Sådant är i och för sig vårt samhälle av i dag. Det finns främmande språk i allt elektroniskt omkring oss och ikeasoffor, mcnuggets, itunesbibliotek, sixpack, noisepunk och så vidare är ingenting påklistrat. Allt finns, så varför omskriva?
Poeten har tydligen medvetet gjort ett slags dokument över en skuggsida av sin tid. Det är det oförskönade läget här och nu, både privat och offentligt, som behandlas. Det gör förstås stroferna än mer tidsbundna. Trendtermerna känns knappast igen om tio år.
Att detta måste läsas i dessa dagar är egentligen ett perfekt uttryck för samtidskritiken mot det temporära och andefattiga. Men man måste ha levt här i denna tid för att förstå. Man måste ha sett med egna ögon för att hänga med när det blir åka av.

Som en skiva
Allt detta till trots finns även ett mer rent och traditionellt språkbruk med:
"på stranden/ ungdomar kring eld/ ensamma/ överlevare/.../ svårt att veta var resten är/ kanske sover/ kanske rest bort/ kanske döda/.../ världen är död/ nej/ vi är färre som upplever den".
Bokens styrka finns i helheten, rytmen och uppbyggnaden. Indelningen i olika avsnitt och själva tongångarna gör att boken påminner om ett album med modern rytmmusik. Avsnitten är som låtar som det finns en röd tråd mellan; det första heter till och med Intro (00:53).
Det är som en god ep, kvalitet framför kvantitet.
Speciellt i den sista, suicidala delen Dödspoesi kommer spoken word-känslan starkt in. En influensfläkt av estradpoesi är märkbar och Sandelin uppger själv att han som en hyllning har "baxat" titeln från den scenvana poeten Daniel Boyacioglu.

Skrikig protest
Titeln säger också sitt om raseriet som ständigt bubblar under ytan.
De övertäckta orden, dessa svarta fält, är som avsedda att skapa en stämning av att det finns någonting ännu värre där under som inte kan komma med i tryck. Den tydligt markerade viljan att vara radikal har delvis motsatt effekt, men visst korsar Sandelin gränser.
Samtidigt är inramningen vardaglig. Det verkar vara lugna sena hemmakvällar med några bärs och en skrivmaskin som gäller; en revolt mot en andefattig miljö eller en tom tillvaro?
Kämpandet kommer till uttryck i tränandet på cykel. Ensamhet, längtan och undertonen av saknad syns i sin tur i det outtalade suktandet efter en kvinna; eller bara kvinnan från introt?
Det är ofta lite härsket, men ofördömande och öppet skrivet om köttslig lust. Och så binds det ihop med samhällsperspektivet:
"vi är gjorda för att/ knulla och jaga lejon/ inte/ bygga städer och ordna/ modemässor".

Vem läser detta?
Här finns svett, mörker, ett liv kopplat till informationsflödet, nikotin som en beståndsdel i tillvaron och heroin som fenomen och symbol.
Det känns som om storförlaget har släppt in vargen i hagen; elden är lös som på omslagsbilden. Eller är den nya målgruppen antingen för liten eller helt enkelt omöjlig att träffa i huvudet med en bok?
Hoppas inte. Diktsamlingen rymmer många tankeväckande reflektioner och inre resor. Här finns genomgående en uppgivenhet blandad med vetskap om potential i goda krafter i rörelse, men mer av det förra:
"vad kan man göra/ i ett samhälle/ där folk är rädda/ för börskurserna i Asien?/ ... / inte mycket."
Man kanske kan skriva dikter. Världen behöver fler poeter, säger Sandelin själv i en strof.