Rep som binder, band som berör

Läraren och regissören Åsa Salvesen är sin vana trogen. Också i år har hon tillsammans med sina elever vid Västra Nylands folkhögskola valt att arbeta med en mångbottnad klassiker som inte är enkel på något plan.

Fokus på kroppen

Till sitt omfång, vad gäller skådespelarantal, scenografi och musikaliska inslag är årets uppsättning I väntan på Godot mer återhållsam. Det gör inte att uppsättningen i slutändan känns mindre, tvärtom.
Den minimalistiska miljön kräver desto mera av skådespelarna som inte ges någon chans att gömma sig bakom kringliggande materia. För publiken blir det också en ren fokusering på dialogen och det sätt på vilket skådespelarna lyckas inta rummet med sina kroppar.

Den totala avsaknaden av yttre ljudeffekter och danssekvenser betyder inte att rytmiken och musikaliteten skulle saknas. Det får i stället ett uttryck i den till synes naturliga, men ändå välinövade koreografin som blir lika viktig för kommunikationen som det frekventa, kvicka, och skickligt utförda replikskiftet.

Osunda relationer

Vad är det då som händer på scenen där det bara finns ett spensligt träd och ett golv täckt av utbredda kappor och paletåer? (Under pjäsens gång fungerar de som ett rörligt och föränderligt scengolv, där skådespelarna stundvis implementeras i själva scenografin).
Jo, man väntar och väntar och väntar i ett existentiellt tomrum som är allt annat än händelselöst.

Texten skrevs av irländaren och Nobelpristagaren Samuel Beckett redan 1953. Den absurda pjäsen handlar om två män, Vladimir "Didi" och Estragon "Gogo", som står och väntar bredvid ett träd på en odefinierbar person vid namn Godot som aldrig kommer.
Småningom träder en maktlysten och oborstad herreman vid namn Pozzo in på scenen tillsammans med sin slav Lucky som han håller kopplad genom ett långt och tjockt rep. Hans rörelsefrihet är begränsad och han tvingas lyda sin herres många omotiverade order, samtidigt som han är kommenderad att bära på en stol och två kappsäckar fulla med sand. Den mentala bördan väger säkert ännu tyngre.
Ibland skymtar en pojke fram som har karaktären av en repetitiv viljelös docka som meddelar att Godots ankomst flyttats fram.

Ingen går

Pjäsen kan tolkas utifrån många olika premisser, existentiella, filosofiska, psykologiska och även teologiska. För mig blir det psykologiska utgångsläget det mest framträdande.

Det handlar om osunda maktförhållanden, maktövergrepp (Lucky och Pozzo) i kombination med en nära parrelation (Didi och Gogo). Den senare är ett förhållande som ändå i förlängningen blir destruktivt, eftersom det bygger på en osund bidning som egentligen bottnar i rädslan för att inte uthärda ensamheten. "Nu går jag", säger någon. Men ingen går.

Härskartekniker

Godot har ibland tolkats som den frånvarande Gudsgestalten. För mig blir väntan på Godot snarare en symbol för alla de ursäkter man vårdar och omhuldar för att inte behöva agera i enlighet med den stilla rösten på insidan som manar att gå vidare.
Varför lämnar man inte en destruktiv parrelation, en arbetsplats, ett sammanhang? För att man väntar på Godot som aldrig kommer?
Pjäsen är penetrerande i all sin komiska och absurda utformning.
Hos Pozzo kan man igen identifiera hela arsenalen av härskartekniker. Förvrängningar, manipulation, stark kontroll, förakt, förlöjligande och påförande av skuld och skam.

På scenen är mekanismerna tydliga, i vardagen kanske inte alla gånger lika lätt identifierade eftersom de inte så sällan kamoufleras bakom en slipad och vacker yta. Pozzo är inte vacker, inget i pjäsen är direkt vackert. Men där står hon ändå, den lilla människan med alla sina frågor, relationer, riktlinjer och väntar. Varför går hon inte? Ja, varför?

Smidiga byten

I pjäsen så är rollerna endast fem. För att få större elevrepresentation på scenen har regissören valt att köra med tre rolluppsättningar av Gogo och Didi. I det här fallet blev det inte rörigt, utan greppet och de smidiga skådespelarbytena bidrog till större variation och bredd. I synnerhet den andra akten bjöd på en energisk upptrappning och flera fina scener med tätt samspel mellan två huvudrollsinnehavare.

I akt två kunde man kanske kritisera röstanvändningen. I det lilla utrymmet blev det tidvis skrikigt. Vi bör minnas att vi ändå talar om första årets studerande som genomgående utförde ett fint och välinövat skådespelararbete.