Bland bättre folk

Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet

Johanna Ilmakunnas

Förlag: SLS/Atlantis 2012. 524 sidor, illustrerad.
Översättning: Camilla Frostell.

Det vackert illustrerade och detaljrika verket ger en bred och omfattande bild av hur livet var inom de högadliga kretsarna i Sverige, men även samtidigt av livet överhuvud på den tiden.
Ilmakunnas har valt den grevliga familjen von Fersen som sitt egentliga studieobjekt och låter läsaren uppleva vardagen i det svenska ståndssamhället något före den franska revolutionen. Familjen von Fersen var en tysk-baltisk släkt med anor tillbaka till 1100-talet.

Karriärer för adeln
Huvudpersonerna i avhandlingen är bröderna Carl (1716–86) och Axel von Fersen (1719–94) samt dennes son Axel d.y. (1755–1810). Dessutom beaktas föräldrar, syskon, barn och andra släktingar. För en nutida läsare är det tämligen svårt att sätta sig in i samhällssituationen på 1700-talet, men författaren lyckas med att ge en god bild av det hela.

För de adliga herrarna var det närmast tre karriärer som stod till buds, nämligen som officerare, civila ämbetsmän eller vid hovet. Lönen var det däremot si och så med och ofta uteblev den helt eller betalades långt senare.

Jordegendomen viktig
Den största tryggheten gav den ärvda jorden och hade man, i likhet med familjen von Fersen, många slott och herrgårdar, så var nog ekonomin säkrad. Dessutom kunde man hyra ut både egendomar och stadshus för att få litet extra inkomster. Axel d.ä. hörde till de allra rikaste männen i landet och ägde ett stort antal slott och fastigheter, och även till exempel Vuojoki och Harvila gårdar i västra Finland. Sönerna försörjdes ofta av fadern så länge denne levde. Detta var fallet med bröderna von Fersen. Fadern var den bestämmande patriarken i släkten. Ogifta kvinnor var däremot omyndiga.

Slösaktig hustru
Carl hade inget sinne för ekonomi och då han dessutom hade en slösaktig hustru och fem ogifta döttrar, var han ofta djupt skuldsatt. Med tiden började Axel d.y. sköta både sin brors och sin mors penningaffärer. Men standarden skulle hållas och de högadliga fick inte pruta på sin lyxkonsumtion. Man skulle bo fint, ha dyra vagnar och hästar, många tjänare, dyrbart bordssilver, ha smak, kunna konversera och vara riktigt klädd.

Den utbildade arbetskraften alltså kamreren, bokhållaren, privatsekreteraren, kocken, kammarjungfrun, hushållerskan, informatorn och guvernanten skulle också ha betalt. Den stora mängden av pigor och drängar fick däremot nöja sig med mat och husrum. Det Fersenska palatset i hjärtat av Stockholm på Blasieholmen var minsann inte heller någon vanlig trerummare.

Officersbanan lockade
Axel d.y. verkade länge som officer i Frankrike och köpte där med sin fars pengar det s.k. svenska regementet av familjen Sparre. Han deltog även i tre år i det amerikanska frihetskriget och blev, som känt, även nära vän till den sedermera avrättade drottningen Marie-Antoinette. Hur nära vågar Ilmakunnas inte uttala sig om i brist på säkra källor.

För ingående av äktenskap var det bland högadeln betydligt viktigare med anor och förmögenhet än kärlek. Även de högadliga kunde ha stora skulder och man lånade ofta stora summor av och åt varandra. Den högsta tillåtna räntan var 6 procent.

Läsvärd helhet
Ilmakunnas har haft tillgång till von Fersens familjearkiv, räkenskaper, dagböcker och mycket annat material. Korrespondensen sköttes normalt på franska, liksom konversationen på den nivån. Adeln i Sverige uppgick på 1700-talet till närmare 10 000 personer. Den sista ättlingen av den grevliga ätten von Fersen avled år 1879.

I de talrika fotnoterna förefaller det onödigt att varje gång det hänvisas till någon adelsman samtliga dennes fina titlar räknas upp. Till exmpel Förtekning på utbetalte Medel för Fält Marskalkens, Riddarens och Commendeurens af Kongl: Maij: Orden, Högwälborne Herr Grefwe Axel Fersens Räkning … Mindre kunde räcka. Det utförliga slutkapitlet om familjens finanser är kanske mindre intressant, men som helhet ger boken en god och synnerligen läsvärd bild av hur det var när det begav sig.