En familj från helvetet

Från Tracy Letts Pulitzer-belönade pjäs En familj går släkttrådar bakåt genom en stor del av den amerikanska samtidsdramatiken.
Med AlbeesVem är rädd för Virginia Woolf (också den aktuell på Svenska Teatern), och O’Neills Lång dags färd mot natt delar den terrorbalansen, uppgörelsen med den bildade medelklassens spöken, missbruket och analysen av den moderna familjens dysfunktionalitet.

Ändå är det Tjechov­ som först kommer i tankarna. Det gamla huset med sina igentäckta fönster är en bild för isolation som kunde vara hämtad ur Körsbärsträdgården. Att huvudpersonerna är tre systrar och en åldrande matrona är heller ingen slump. Det börjar med ankomst och slutar med avfärd, det enda som fattas är egentligen det Tjechovska geväret.

Skelett i garderoben
Förutom att vara en pjäs som är mån att skriva in sig i en viss dramatisk tradition, är det också en välskriven historia i gedigen översättning av Louise Amble, med mycket att bita i för såväl skådespelare som pub­lik. Det känns som om varenda person i pjäsen bär på en hemlighet, och då är de trots allt tretton till antalet.

Joakim Groth är utan tvekan rätt regissör för pjäsen, han har ju själv skrivit en del i samma tradition, till exempel Remont för Amos-scenen i fjol.

Erik Salvesens överbelamrade naturalistiska scenbild uppfylls av familjens stora tvåvåningshus, och Groth utnyttjar de möjligheter som erbjuds. Personerna rör sig helt naturligt från rum till rum, från salong till kök och från våning till våning.

Efter en inledande fas av karaktärspresentationer, som på förekommen anledning blir ganska lång, kommer pjäsen i gång på allvar med det vid det här laget ganska väntade dödsbudet som avslutar den första av två akter innan paus. Det är här maktkampen mellan de två dominerande kvinnorna börjar på allvar.

Sue Lemström som nerknarkade matriarken Violet och Anna Hultin som äldsta dottern Barbara börjar med lite lätt sparring, men snart plockas den tunga arsenalen fram. I andra aktens utomordentliga final slår det gnistor om både dem och alla andra.

Gnistan slocknar
Efter pausen tappas en del av den energi som byggts upp bort. Det är kanske oundvikligt, men tyvärr återhämtar man sig aldrig helt, trots (eller kanske på grund av) att man tar god tid på sig.

Tredje akten som helhet hade tjänat på en del strykningar och ett högre tempo. Kanske blir det här än mer flagrant då de två första akterna ofta skruvats upp till komedins tempo och Groth nu vill återfinna dramats djupare undertoner.

I förordet påpekar Groth själv att en komedi är en tragedi som spelas snabbt. Balansgången är alltid svår, och här verkar det som om problemet är att man lutar sig så mycket på aktörernas komiska talanger att den tragiska bottnen helt enkelt faller ur.

När Anna Hultin får spela ut hela sitt register som aspackad pillerknaprare är det komedi för hela slanten. Den stora personliga tragedi som missbruket är ett utfall för har slarvats bort helt och hållet.

Det som trots allt gör pjäsen till en av de mest sevärda på Svenska Teaterns stora scen på länge är, förutom textens kvalitet, de många högklassiga skådespelarprestationerna. Sue Lemström är fantastisk. Att hon kan komedi är ju känt sedan länge, men nu har hon en chans att lysa i en roll som går utöver det vanliga.

Åsa Wallenius gör en sprudlande äkta lillasyster, medan särskilt Max Forsman, Marcus Groth och Veronika Mattsson alla bidrar till att föreställningen står på en ytterst solid grund.