Foto: Sofia Runarsdotter

Att anpassa sig till varje pris

Hon är inte jag är berättelsen om längtan efter tillhörighet. Den handlar inte bara om tillhörighetskänslan med majoritetsbefolkningen och om att bli accepterad, utan också om jakten på status och ställning. En klassresa som har sitt pris.

Pärmbild
Hon är inte jag
Golnaz Hashemzadeh

Förlag: Wahlström & Widstrand 2012, 370 sidor.

Golnaz Hashemzadehs debutroman kretsar kring en huvudperson som halvt jobbar ihjäl sig för att bli accepterad, vara bäst i skolan, göra rätt saker och lära sig alla koder i det svenska samhället – dels för sin egen skull, men kanske allra mest för att vara fadern till lags.
Det handlar om en liten flicka som tillsammans med sina föräldrar flyr från Iran och växer upp i Sverige. Föräldrarnas anpassning är väldigt svår – de rivs itu av en längtan till hemlandets färger och dofter samtidigt som de rasar över ofriheten och den politiska förföljelsen. Förväntningarna på drömlandet Sverige är stora. Det är också besvikelserna.

Bana väg
Dottern, dokhtaram som pappan på iranska kallar henne, blir den som banar väg för det mesta i familjen. Hon lär sig snabbt svenska, hon tar ansvar inte bara för sig själv utan länge också för sin lillebror och sina föräldrar. Hon försöker få allting att gå ihop.
Därigenom utvecklas hon till en riktig prestationsjunkie som läser, läser och åter läser för att få bästa betyg och för att komma in i en skola med högre status än skolan på det invandrartäta området. Pappan piskar på – i symbolisk bemärkelse, inte fysisk. Dotterns framgång är samtidigt en bekräftelse på att hans egen plan om att en god framtid för familjen är möjlig.

Nyttig läsning
I bästa fall ges ett inifrånperspektiv som man kan ta till sig som läsare. Skildringen är nyttig läsning även för den som anser sig vara relativt öppen för människor av olika slag och från olika kulturer. Kärnan i boken kan överflyttas på vilken anpassningsprocess och klassresa som helst – inte bara invandrares.
Klassperspektivet är tydligt. De svenskar som bor på samma område framstår alla som mer eller mindre marginaliserade, det är dem som invandrarna ska samsas med – inte medel- eller överklassen.
Familjens mål blir att komma bort från förorten med lyhörda hus och nerdekade grannar. Här beskrivs skammen i att inte duga, skammen över att föräldrarna inte är fina nog och försöken att efterapa det som är eftertraktansvärt.

Vända ryggen till
Denna strävan kan till och med ta sig uttryck i att ryggen vänds mot andra i samma situation, vilket är en av de mera tragiska beskrivningarna i boken. Det skildrar en mekanism där stolthet och integritet utplånas. Att smälta in i det eftertraktade sammanhanget till varje pris och till exempel inte vilja se att en väninna med samma invandrarbakgrund blir utfryst.
Det här är naturligtvis en mekanism som inte enbart gäller invandrare kontra majoritetsbefolkning. Den kan iakttas i vilken skola och på vilken arbetsplats som helst och är grunden för all mobbning och utfrysning.

Annorlunda ord
Jag var tvungen att kämpa lite för att anamma bokens berättarstil. Det finns en upprepning av ord och uttryck som ter sig aningen manisk, men som samtidigt framstår som suggestiv på ett sätt som bidrar till att man förstår utanförskapets villkor.
Som exempel kan nämnas pappas varggrin och håningsögon, och ord som i svenska beskrivningar är aningen främmande som lakritspastillögon. Eller sockertopp, chokladtopp, bergstopp om den älskade lillebrodern. Svenskan är i och för sig flytande, men samtidigt annorlunda vilket ger en autentisk känsla.
Romanen följer visserligen en kronlogisk berättarordning, men är samtidigt anekdotisk och fragmentarisk. Episod fogas till episod och blir till en väv där persisk lyster blandas med förortsgrå toner.