Foto: Cata Portin

Dilemmat med de blodtörstiga

Författaren Hannele Mikaela Taivassalos nya vampyrroman omspänner flera sekler. Samtidigt förmedlar texten någonting allmängiltigt och existentiellt tidlöst om nutidsmänniskans förbannelse.

Pärmbild
Bok: Svulten.
Författare: Hannele Mikaela Taivassalo.

Förlag: Schildts & Söderströms 2013, 247 sidor.

I vampyrromanen Svulten flyter Jorunn Själfhämnd fram genom storstäder och sekel. En ensam vampyr med oförmåga att bygga fördjupade och varaktiga relationer.Hon har sin like i den ständigt jagade och jagande människan som i slutändan ändå förblir otillfredsställd i sitt ekorrhjul. Vampyrens förbannelse är vår tids. Självdestruktivitet föder utanförskap. Världen ligger öppen, samtidigt som rotlösheten blir vampyrens stängda kistlock.

Blod sipprar
S:t Petersburg, Stockholm, Helsingfors, Paris, London, Vilnius, Berlin, Köpenhamn. Som läsare rör man sig på en tidsaxel som växlar från 1792 till nutid. När det börjar bränna och för mycket blod runnit i rännstenarna, är det dags för Jorunn att dra vidare mot nästa destination som aldrig är den sista.
En gång i slutet av 1700-talet var hon skräddardotter i Stockholm. Förälskad i friherre von B, vars släkt vilar under en förbannelse. Jorun som en gång var en oskuldsfull flicka, nu bunden vid ett tidlöst öde skall utkräva hämnd.
Förträngd passion, åtrå, förgrämelse, förälskelse. Man hittar alla dessa beståndsdelar, men också balans. Författaren frossar inte, inte i blod, inte i detaljrikedom. Mycket finns fördolt mellan raderna.

Rött och vitt
Som helhet är det en hjärtskärande och stilfull berättelse om utanförskap som skildras via en teatralisk och scenariskt uppbyggd berättelse som utspelar sig i en form av parallella verkligheter.
Utanför Helsingfors finns en vit herrgård. Det är blodrött, det är snö. Scenografin är noga genomtänkt, även om den följer den gamla devisen "less is more". Det är vackert, det är fult, det är förutsägbart och samtidigt inte.
"… det följer aldrig någon fortsättning", skriver Taivassalo på sista sidan. Det är precis vad det gör. Texten inbjuder och rentav kräver läsaren på en noggrann efteranalys för att kunna blomma ut i sin fulla potential.

Suggestiv spänning
Trots synkroniseringen med nutiden, tar författaren inga onödiga risker. Inte i något avseende spränger hon regelverket som kan anses gälla inom vampyrgenren. Det är säkert bra. Samtidigt bidrar det till att vampyren som karaktär förblir gåtfull, undanglidande och som karaktär oföränderlig.
I romanen hittar man för övrigt ett liknande drag som i författarens förra prisbelönta bok, Fem knivar hade Andrej Krapl. En jämn och suggestivt framåtriktande handling som saknar den traditionellt stegrande spänningsdramaturgin.
Det är lite som att åka tåg, man förs framåt, passerar likartade stationer. I Taivassalos litterära värld är resan målet och det kommer man långt på.

Beundransvärt språk
Blir det ändå för enahanda? Hur skall man gestalta upprepningar utan att tvingas upprepa sig? I viss mån lyckas författaren nyansera miljöerna i de olika städerna så att deras karaktärer och tidsperioderna framträder. Tidvis kan det kännas som att den hermetiskt tillslutna tillvaron riskerar att bli syrefattig.
Texten är lyriskt vacker, välskriven och genomarbetad, ibland så att det polerade språkbruket riskerar att lägga sig som ett genomskinligt hölje mellan läsaren och texten. Det blir en uppvisning som man kan hänföras och beundras av, för det gör man alla gånger, men samtidigt känns det exkluderande. Å andra sidan skall man väl inte komma en vampyr för nära.

Ljus och sanning
Författaren opererar med olika berättarperspektiv. Greppet uppväger i viss mån den medvetet enahanda kontinuiteten och de drömska, mörka scenerna som aldrig ljusnar.
Ibland berättar Jorunn sin story, andra gånger riktas berättelsen direkt till huvudpersonen som förblir oberörd av det strålkastarljus som riktas mot henne. Sanningen är obekväm. Vampyrer flyr ljuset. Ibland följer läsaren med från sidan. Von oben? Nej, aldrig så.

I Taivassalos övernaturliga värld, hålls man jordförankrad. Det är kanske det som är så skrämmande och samtidigt intagande. Att det här är Helsingfors, Finland, Europa 2013, men likaväl 1792. Ingenting har förändrats. Vad skiljer sist och slutligen människan och vampyren åt? Det får läsaren fundera på.