Små människor och starka sånger i natten

Vi småpratade om den kalla vintern, den ekonomiska krisen, studerande barn och husbolagens problem med folk som slocknar på golvbrunnar och orsakar fuktskador och kostnader.
Servitrisen Irma gick mellan borden med sin tunga bricka. Irma med sitt röda hår, och sin kropp härdad av 40 års bärande av ölstop.  Irma med den trötta, sårbara blicken och det av tiden och arbetet fårade ansiktet. Många gånger har hon vänligt men bestämt hjälpt ut mig i natten då jag tagit något glas för mycket.

Gick så fort
Så blev det valomerkki, serveringen var slut, men ikväll fick vi inte lulla hem till våra sängar och slockna. Nej, nu spelade den rutinerade Iiro plötsligt en egen låt, Ei nukuta, och Irma intog scenen och började sjunga.
Hade jag ändå hamnat under bordet och kanske slagit huvudet, för jag drömde att Irma drog en show: Les feuilles mortes och skorrande Piaf-r, Cool ur West Side Story, Big Spender!
Hela baren tystnade och rycktes med av sorgsna visor och valser och jublade åt blueslåtarna. Jag log åt Barbro Hörbergs Frusen flicka och Jag älskar en kille, och skrattade åt Beppe Wolgers Jag är kvinna. Irmas röst var stark, rå och skör samtidigt.

Brinnande hjärta
Mellan sångerna fick jag äntligen veta lite mer om servitrisen som jag plågat med mitt dåliga beteende alla dessa år: Inne i henne finns ett bräckligt men brinnande hjärta.
Jag fällde en liten tår åt hennes tolkning av Mikael Wiehes Basin Street Blues och Iiros mellanspel på elgitarr. Det var här det svedde till ordentligt, i desperationen inför livets obönhörliga gång. Och allt blev för mycket, och allt blev för stort, och livet gick plötsligt så fruktansvärt fort var vad Irma ville säga oss. Hur hamnade vi här? Lätt slitna, förbryllade, sorgsna men visa.

Mon Dieu!
Wiehes Gud, är det sant och avslutningen Lennons Imagine visade på en politisk indignation. Vår Irma har inte gett upp! Ja, vart är den här världen på väg? Eller har den alltid varit en svår plats att leva i?
Hur kan världen vara så vacker och ful samtidigt? Kanske humorn är vägen ut. Irma fick oss i varje fall att skratta en stund i vinternatten.
När så klockan närmade sig stängningsdags drog Irma en sista encore som fick borden att skaka och glasen att klirra. Mon Dieu satt som ett smäck, och jag snubblade hem till nattbussen med de franska kärlekstörstande raderna klingande i skallen. Låt den älskade musiken stanna kvar hos mig och fylla mig en liten stund till.

Epilog
På morgonen när jag vaknade med min sedvanliga rödvinshuvudvärk var jag inte säker på om jag kom ihåg rätt. Mitt i ruset hade livet stannat upp en stund.
Irma hade talat till mig och Iiros pianoslingor hade lugnat mig. Det som jag har kvar av kvällen är en känsla av att människan är en märklig varelse ändå. Så svag, så bräcklig och sårbar, men med så stora känslor.
Själv är jag en liten människa med vardagliga små problem, men i musiken och visorna, och orden, kan vi mötas en stund och tända lite lågor, och ge varandra lite tröst i natten.